Strax efter 08 i dag gick Anneli till jobbet på Järfälla kommun för sista gången. Nu är hon pensionär och under eftermiddagen blev hon ordentligt avfirad. Jag fick vara med på slutet under fikastunden där det bjöds på tårtor och jordgubbar.
Anneli var riktigt rörd. När vi satt i bilen konstaterade hon att hon fått höra så mycket fint om sig själv att hon hade svårt att ta in det.
Ni kan själva se det ordmoln som hennes kollegor gjort och som hon fick med sig hem. Och jag kan skriva under på vart och ett av dem.
Innan jag körde till Jakobsberg för att hämta Anneli, och för att vara med på fikat, hade jag gått upp vid 08 för att skriva ihop frågor till Sveriges näste astronaut, Marcus Wandt från Värmland, som jag skulle få intervjua klockan 10 i Rymdstyrelsens lokaler. Fotografen som var med var Nicklas Thegerström och vi har jobbat ihop tidigare.
Det är inte ofta jag kommer ut på jobb, mesta tiden sitter jag förankrad vid datorn på DN.se, så det var riktigt kul att göra den här intervjun. Jag hade trettio minuter på mig men det fanns lite luft i systemet så vi lyckades få fem minuter extra i början och fem i slutet.
Lite drygt 15 av dessa använde jag till intervjun, sedan körde vi tre minuters videointervju och resten gick åt till att få bra bilder. Givetvis frågade jag vår blivande astronaut, som ju också varit stridspilot och testpilot för Gripen, om vad han tänkte kring det som hans amerikanska kollegor sett och ser under sina flygningar.
Men Marcus Wandt var försiktig:
– Jag har för dålig info. Men allt sådant är intressant förstås. När det kommer något nytt vill man ju veta vad det är förstås. Man blir nyfiken. Allts sådant väcker nyfikenhet.
Då jag följde upp och frågade om han själv varit med om något svarade han:
– Nej. Det kan jag inte påstå. Allt som har sett märkligt ut har oftast haft med sensorinställningar att göra. I mina fall. Men spännande att man satsar pengar på att försöka reda ut vad det är för något.
Universum är en utmaning att förstå, sa Marcus Wandt också. Och att det finns liv där ute anser han inte osannolikt.
– Sedan får man hoppas att de finns samtidigt som vi finns och att vi befinner oss på samma teknologiska nivå så att vi kan få kontakt med varandra. Och sedan kan man fundera över hur annat liv kan se ut. Det är fascinerande att tänka på.
Vill ni läsa artikeln så finns den här.
Intervjun var klar 10.40 och 11 var jag hemma igen och kunde börja skriva. Under tiden blev jag uppringd av en tipsare som lade på lika snabbt som han ringt. Och när jag väl fick tag på honom visade det sig att han hade snubblat i samma veva och nästan slagit sig fördärvad men fått hjälp av en granne. Så någon timma senare fick vi åter kontakt och han kunde framföra sitt tips.
När min artikel gick ut klockan 16, det var embargo på den, satt jag i bilen efter att ha hämtat Anneli och allt hon hade fått av sina kamrater. Då var vi på väg till Coop för att handla. Inte mycket folk där.
Hemma igen väntade vi in Ylva och sedan Markus för att skåla för Anneli och för att grilla. Något som jag och Markus skötte om. Oxfilé och entrecôte på grillen plus sparris och så färskpotatis till det. Smaskens! Och allt avåts på verandan.
Där blev vi sittande så länge värmen räckte och det var ett bra tag. Men sedan blev det lite för myggigt och då gick vi in. Markus tittade på golf, Anneli och Ylva gick och lade sig och jag satte mig vid datorn och putsade på mitt föredrag som jag håller i morgon utanför Söderköping.
Vid 00.30 var jag i säng och då satt Markus fortfarande och tittade på golf. US Open.