I dag var det dags för den länge emotsedda utfrågningen av visselblåsaren David Grusch, alltså den person som säger sig ha information från andra som visar att den amerikanska regeringen i hemlighet har tagit till vara åtminstone tolv kraschade farkoster från en annan värld och i flera fall dess döda besättning.

Grusch har under senare år arbetat för den federala myndigheten National Geospatial-Intelligence Agency som är en underrättelsetjänst inom det amerikanska försvarsdepartementet. Uppgiften är att analysera geografiska data, genomföra bildanalys och bidra med kartografisk kunskap.

Med vid utfrågningen i kongressens tillsynsutskott var också de tidigare stridspiloterna David Fravor och Ryan Graves. Men det var trots allt Grusch och vad han skulle säga som alla var intresserade av. Men utfrågningen blev en besvikelse. Grusch sa inte mycket utan hänvisade i alla intressanta stycken till sekretess. En rätt tveksam visselblåsare åtminstone för oss som tillhör den breda allmänheten.

Nej, han hade inte sett några döda kroppar och han kunde inte säga var någonstans de kraschade farkosterna fanns. Men om kongressledamöterna ville lyssna på honom bakom stängda dörrar kunde han berätta.

På en fråga från ledamoten Robert Garcia (D) svarade Grusch att han talat med omkring 40 vittnen under fyra år, sett dokument och bilder och att han var övertygad om att USA har sådana farkoster. Men så mycket mer än så blev det inte.

”Jag har gett namn och platser där de finns till kongressens generalinspektör och jag har intervjuats av underrättelsemyndigheter i över elva timmar”, sa Grusch.

Enligt Grusch flyttas pengar som öronmärkts i den federala budgeten till dessa hemliga program. Ibland till fristående kontrakterade företag. Men vill vi veta mer måste vi nog vara kongressledamot i USA.

Nu ska vi vara medvetna om att om Grusch ljuger om något kan han straffas för det. Därför var han mycket försiktig.

David Fravor berättade om sitt möte den 14 november 2004, den så kallade Nimitzhändelsen. Och även om vi har hört den många gånger förut var det ändå speciellt att lyssna till den tidigare stridspiloten i dag.

När Fravor kom fram till den punkt dit radaroperatören lett honom och ett annat F/A-18F-plan fick Fravor och hans vapenoperatör se hur det skummade på vattenytan och att där befann sig ett avlångt föremål som han beskrev som liknade en halspastill, en ”tic-tac”. Föremålet rörde sig snabbt över det skummande vattnet.

Till saken hör att Fravor också beskrev observationsförhållandena som ”idealiska” med sikt så långt man kunde önska, klarblå himmel och en vattenyta som var helt stilla. Förutom på en enda punkt där vattnet alltså rördes upp av något som Fravor uppfattade som ett föremål under dess yta.

Och ovanför rörde sig en farkost som han också liknade vid en avlång tank.

– Föremålet rörde sig som en pingisboll, det hade inga vingar och utförde manövrer som inget plan hade klarat. Vi hade aldrig kunnat skjuta ned det om vi så hade haft möjlighet, sa Fravor när han vittnade för utskottet.

Det som sedan hände är väl känt men tål att upprepas.

För att få en bättre möjlighet att identifiera föremålet sänkte Fravor sitt plan och närmade sig den okända farkosten som strax därpå vred sig och började stiga längs samma bana som Fravor följde när han var på väg att sänka sig. Men efter en kort stund försvann föremålet från platsen för att dyka upp nästan 100 kilometer längre bort. Och på den hemliga återsamlingsplats som piloterna använde under insatsen.

– Föremålet hade precis flugit 100 kilometer på mindre än en minut och var fullständigt överlägset i prestanda jämfört med min splitternya F/A-18F och detta utan att använda någon av de kända aerodynamiska principer som vi förväntar oss när det gäller föremål som flyger i vår atmosfär, sa Fravor under utfrågningen.

Fravor konstaterade att det han och de övriga tre ombord på stridsflygplanen såg den där dagen ”på alla sätt överträffade vad vi själva hade tillgång till just då, har i dag eller kommer att utveckla inom de närmaste tio åren”. Han sa också att han var förvånad att ingen verkade intressera sig för den märkliga händelsen. Han blev aldrig utfrågad och ingen frågade efter filmer eller annan data.

– Det vi såg under nästan fem minuter var fantastiskt att se, otrolig teknologi. Men ingen undersökte det vi varit med om.

En som inte tillhörde kommittén men som ändå fick vara med var den republikanske kongressledamoten Matt Gaetz, som jag har mycket svårt för. Nu avslöjade han att han tillsammans med partikamraterna Anna Paulina Luna och Tim Burchett nyligen besökt Eglin AFB sedan de hört talas om att flera besättningsmän på ett flygplan mött och tagit bilder av fyra okända farkoster över Mexikanska bukten.

Efter att ha nekats att träffa besättningen och att se några bilder eller radardata lyckades Gaetz trots allt få möta piloten som berättade att de hade mötte fyra farkoster som flög i en ”diamantformation”. Men när de skulle filma dem fungerade inte vare sig FLIR-systemet som tar filmer i infrarött eller radar. Till slut lyckades piloten ta en stillbild.

– Den liknade inget som jag känner till, sa Gaetz till kommittén.

Det är ingen tvekan om att dagen utfrågning gav ufofrågan en ny legitimitet. Kanske inte genom Grusch men genom Fravor och Graves vars nyktra berättelser gav ledamöterna en känsla av att detta är på riktigt. Om Grusch påståenden håller förändras allt och frågan är då hur de privata ufogrupperna ska agera.

Sedan är det en sak som jag inte kan sluta fundera på. Om David Grusch verkligen är säker på att USA har tillvaratagna utomjordiska farkoster så måste det vara den största nyheten i världshistorien alla kategorier. Hur stor är risken att ett sådant avslöjande skulle betyda att han kastades i fängelse? I min värld mycket nära noll.

Så varför berättade inte Grusch allt han visste i dag? I alla fall allt som bevisade just detta. En bra fråga skulle jag nog säga. Vore inte världens största nyhet värd att riskera en hel del för?

Och det var fler än jag som tyckte att Grusch kunde ha berättat mer. Finska Yle kallade hans uttalande för ”tunna”.

Mitt blogginlägg fick ett antal UFO-Sverigehatare att fylla kommentarsfältet med anklagelser. Det är vi vana vid.

Mitt svar: Tråkigt att läsa hur många som gillar att hata UFO-Sverige. Men mycket beror på att de som skriver inte verkar läsa UFO-Aktuellt eller begripa vad jag skriver. I min blogg som är länkad ovan skriver jag till exempel: ”Det är ingen tvekan om att dagen utfrågning gav ufofrågan en ny legitimitet.” Men det räcker inte. Några verkar vilja att vi ska gå i taket för att en person berättar vad han hört i andra hand. Jag vill höra från de vittnen som Grusch säger att han talat med. Då blir det intressant på riktigt. Detta kan vara världshistoriens största nyhet (som jag sagt i en rad intervjuer och skrivit i artiklar) men det kan också visa sig vara något helt annat. Det får vi förhoppningsvis se när kongressen utfört sina undersökningar. Tills dess finns det anledning att hålla huvudet kallt.

För min egen del började dagen med att jag och Anneli packade bilen full med böcker och cd-skivor och körde till Uppsala. Men först ett stopp hos Fred Andersson där jag lämnade tre böcker han köpt och så diskuterade vi ett känt svenskt ufofall som vi kommer att jobba med framöver.

Första stopp i Uppsala blev hos Mattias Larsson som är ordförande i Väderbitarna och som har tagit hand om Lars ”Väder-Lasse” Anderssons ufo- och väderarkiv sedan Lars blivit kraftigt dement och hamnat på ett boende.

Mattias har inte hunnit gå igenom allt än men i dag fick vi en serie tidskrifter som behandlar väderanomalier.

Nästa stopp blev Röda rummets antikvariat där jag träffade både Karl-Axel och Staffan, Staffan som berättade att han sett ”UFO Sweden” och egentligen inte haft några förväntningar alls på filmen men efter att ha sett den rekommenderade han den till alla.

Jag och Anneli bar in ett gäng kassar med böcker jag valt ut och som jag tror att d ekan vara intresserade av. det tar några dagar att gå igenom dem men sedan blir det pengar till AFU.

Sedan körde vi några kvarter längre bort och lyckades till och med hitta en parkering på en bakgård så att jag kunde bära in de fyra kassarna med cd-skivor till Skivcentrum där Ejdar Gokturk fanns på plats.

Där togs de emot med öppna armar, i alla fall de skivor som Grateful Dead och Jeff Beck stod för. Och precis innan vi skulle lämna Uppsala efter en lunch på Saluhallen (laxsallad till Anneli och köttbullar med potatismos till mig) ringde Ejdar och så kunde jag åka dit och skriva på kvittot medan han swishade pengarna.

Under dagen har jag också pratat med ”Morgonpasset i P3” där jag ska vara med i morgon och blivit intervjuad av US News & World Report om dagens utfrågning. Ni kan läsa artikeln och mina citat här.

Dessutom ser det ut att bli ännu ett program i morgon och under kvällen, klockan 22.15 intervjuade Ekot mig. Ni kan lyssna på det åtta minuter långa inslaget här.

Och min egen artikel för DN.se som jag lämnade ”på slutsignal” som vi säger, alltså direkt efter det att utfrågningen var klar, kan ni läsa här.

Mellan allt detta fixade Anneli en bokning på Savoy i Helsingfors i september. Då ska jag till Finland för att hålla föredrag och vi stannar till i Helsingfors på vägen dit. Tipset om att Savoy har marskalk Mannerheims stambord fick jag av Mats Areskoug på jobbet. Och eftersom jag var god vän med Ernst Linder d. y. som var Mannerheims gudson (Gustaf Mannerheim och Ernst Linder d. ä. var mycket goda vänner) så kändes det som en bra idé att äta vorschmack där, Mannerheims favorit.

Så här skriver en matlagningssajt på nätet: ”Enligt den finske marskalken Mannerheim, rättens skapare, ska dessa sillköttbullar serveras med smetana, rysk syrad grädde, och bakad potatis.” Kan serveras med inlagda rödbetor och saltgurka men då är man tydligen utanför Mannerheims domäner.

Under kvällen fick jag ett mejl från en kvinna i Kapstaden som ska flytta till Portugal men som tidigare bott i Järfälla! Alltså där vi bor. Nu hade hon läst om AFU och ville skänka böcker och annat eftersom hon ska flytta. Givetvis tackade jag ja och nu ska vi hålla kontakten tills flytten blir av.

Fick även en förfrågan om att vara med i en Tel Aviv-baserad tv-station för en intervju i morgon klockan 13 vilket borde funka fint.

Mitt allt detta hann vi grilla goda entrecôter och äta på verandan och titta lite på en deckare på teve. Vid midnatt blev det sängen. Tidig dag i morgon.