Efter en kort natt var det bara att inse att det var uppgång 05.45 och sedan samling utanför entrén till MGM 06.30. Och då stod Fia och Marcus där med bilarna och Felix hade fixat lite frukost från Starbucks. Himlen var ljusblå och luften rätt sval.

Sedan bar det av norr ut mot Rachel och Area 51. Vi åkte i två bilar, jag och Fia i en och resten av gänget, John, Felix, Fred och Marcus i den andra. Det var andra gången som jag skulle besöka porten till Area 51 och även den här gången stannade vi till och plåtade vid skylten med Extra Terrestrial Highway. Det måste man bara.

Jag och Fia kom först och jag började prata med ett par från Minnesota som visade sig ha glömt att lämna tillbaka nycklarna till motellet i Rachel så jag erbjöd mig att ta med dem dit. Som tack tog mannen gruppbilden ovan.

Eftersom Fia och jag hade råkat köra fel så fick hon bränna på lite extra mycket för att vi skulle hinna fram till mötesplatsen under skylten i tid. Men allt gick bra – tills alldeles innan vi svängde av mot skylten. Då gick det lite fort men Fia lyckades prata sig ur det hela när en polisbil plötsligt började flasha sina ljus bakom oss.

Vi hann också stanna till vid den svarta brevlådan (numera utbytt mot en annan svart låda) innan jag och Fia körde till Rachel och Little A’Le’Inn där jag fått veta, av Minnesotamannen, att Pat Travis skulle finnas på plats i dag. Och eftersom jag träffat och intervjuat henne 2016 hoppades jag att vi skulle kunna få okej av henne att filma inne på restaurangen – något dottern sagt nej till. Eller rättare sagt, dottern krävde 30 000 dollar för att vi skulle få göra det. Faktiskt inget skämt.

Men, trots att hon verkligen ville hjälpa oss vågade hon inte trotsa dotterns beslut. Nå, vi pratade en stund, tog ett kort och så gav jag Pat en sticka med min intervju med henne från 2016 plus ett exemplar av UFO-Aktuellt där jag skrev om mötet och om Area 51.

Sedan stack vi till porten till Area 51 för att ansluta till övriga gänget och det var en häftig känsla att komma dit igen. Och där blev vi kvar för att filma i över två timmar.

Som tidigare såg vi inte röken av några människor däremot stod bommen öppen för att plötsligt sänkas ned efter en stund.

För att över huvud taget hinna äta körde jag och Fia till Little A’Le’Inn och beställde sex Flying saucer-burgare med läs som stod framdukade när de övriga var klara med filmandet. Då hade jag, Fred och Fia redan hunnit äta upp våra.

Eftersom det var en del flygplan som flög över oss utanför restaurangen gick jag ut och kikade om jag kunde se något som ett par F-18 flög över men sedan kom ett annat flygplan på högre höjd med en kstrimma efter sig som inte kom från ett trafikflygplan. Jag filmade det och ni kan se hur det såg ut på filmen här nedan.

Till slut hade vi rätt ont om tid och för att hinna med Alien Research Center var planen att göra det så snabbt det någonsin gick. Nu visade det sig att kvinnan som vi hade pratat med på vägen förbi på förmiddagen hade stängt och gått hem trots att de skulle stänga först flera timmar senare så allt var låst.

Nu missade vi inget. Någon forskning försiggår inte där, det är bara en sunkig butik. Men jag hade ju hoppats att de skulle ha fått igång museet nu. Det var under uppbyggnad 2016 – nu var det helt stängt.

Det var nog ganska bra eftersom vi började få ont om tid. Men bråttom hade vi för att hinna till raëlianernas ledare i USA Thomas Kaenzig som bor i ett stängt samhälle i södra Las Vegas. Alltså ett så kallat ”gated community”.

Eftersom vi hade bråttom tryckte Fia pedalen i botten vilket innebar vårt andra möte med rättvisan den här dagen. För efter någon timma mötte vi en polisbil som klockade oss på radar för 110 miles i timmen på en 70-väg. Jag såg honom vända i backspegeln så det var bara för Fia att köra in till vägkanten åter en gång.

Men för andra gången lyckades hon, med visst bistånd från undertecknad, prata sig loss från böter. Det kunde ha kostat henne 600 dollar. Nu pratade vi länge med polismannen som insåg att han skulle få rätt mycket administrativt jobb att skriva ut böter till en person med svenskt körkort, vilket Fia har, så vi släpptes iväg och hann fram tillsammans med den andra bilen till Thomas Kaenzig som leder de amerikanska Raëlianerna strax efter 16 som var den utsatta tiden.

Vi var där och filmade i flera timmar. Rätt kul faktiskt och jag fick också bra möjligheter att ställa en hel del frågor till Thomas. När Felix intervjuade på andra våningen med John och Marcus som filmare stod jag och Fred på toaletten tillsammans med Fia, som skötte ljudet, och Thomas fru och hukade för att inte komma med i bild.

Mellan tagningarna fick jag tillfälle att intervjua Raëlianledaren om sådant som intresserade mig och det kommer att bli några rader i UFO-Aktuellt vad det lider. Bland annat om varför man bara vill tillåta en elit att rösta och om deras påståenden 2003 om att de klonat en människa. Plus en del annat.

Även om Thomas var trevlig och beskrev sin ”rörelse” i positiva ordalag ska man ha i minnet det jag skrev i min bok om sekter, där det här gänget givetvis är med:

”I kapitlet ’De nya budorden’ beskrivs ett samhälle uppbyggt kring de intellektuellt överlägsna och där rösträtten ska avskaffas liksom demokratin i stort. ’Röstningar är positiva endast då det finns en likställdhet på kunskaps- och intellektuell nivå’, skriver Raël. Så vem ska bestämma vem som får rösta? Här menar Elohim och Raël att psykologer måste följa varje medborgare under hela livet för att fastställa vilka som får rösta. ’Endast de som har en intellektuell grad av minst 50 % över medelvärdet kommer att vara berättigade till en offentlig post, och de som kan rösta kommer att ha en intellektuell grad som är minst 10 % över medelvärdet.’ En elit ska alltså bestämma vilka fler som ska få tillhöra den.”

När vi väl var klara efter ett par timmar hade Felix och Thomas hunnit spela biljard och prata inför kameran och Thomas och hans frus ena katt hade hunnit äta på Fias fötter.

Vid 18-tiden var vi framme vid en restaurang som serverade både fiskrätter och kött och även om servicen var måttligt snabbt var maten bra. Jag tog lammkotletter och ett glas Sapporro.

När vi så äntligen kom tillbaka till hotellet var vi rätt trötta i skallarna. Och det skulle dröja till 22.30 innan vi kom i säng. Då hade jag och Fred varit tvungna att gå ned till receptionen för att byta våra nyckelkort eftersom de vi fått nu hade slutat fungera.

Dagen har varit lång men intressant och vi var alla nöjda med vad som filmats. Men det var också skönt att komma i säng i vettig tid.