Packning och lång väntan på Schenker


Sov till 07.30 och sedan intog jag och Carl-Anton köket på egen hand för att äta gröt och mackor. När Bob dök upp var det dags att börja planera för dagens packning och inköp av plast (shrink wrap) som måste dras runt de lastade pallarna när vi väl har placerat alla lådorna där.

Eftersom inget är lätt här i livet så visade det sig att den butik vi handlade på senast, Staples, hade lagt ner när vi väl kom dit i min bil. Enligt deras sajt så skulle den finnas kvar men verkligheten visade sig bistrare.

När vi väl kom tillbaka till Bobs var klockan framåt 10 och Schenker hade lovat komma mellan 13 och 17 så det gällde att inte söla för mycket för oss. Det tar ju en stund att bära upp drygt hundra 11-kiloslådor från en källare.

Men jag lyckades hitta en annan butik, Big Yellow Self Storage, som sålde plasten och den låg faktiskt ännu närmare än den förra. Så vi plockade in navigatorn och så drog Bob och jag iväg igen, nu bara drygt fem minuter bort.

Där möttes vi av en väldigt trevlig försäljare som inte bara plockade fram plasten utan också glatt lät mig växla min hög med mynt till en tiopundssedel.

Väl tillbaka var klockan 10.30 och det var dags att börja bära. Jag tog hand om källarjobbet och bar upp de 127 lådorna, en efter en, för den branta trätrappan, ställde dem vid dörren där Carl-Anton hämtade dem och ställde dem på de två pallarna som vi lagt på gatan utanför.

Förr om åren har det alltid varit ett jätteproblem att ordna plats för detta och dessutom se till så att det skulle finnas plats för lastbilen när den väl kommer. Men sedan det blivit omöjligt att parkera utan tillstånd på gatan finns det plats.

Så vi slet hårt så att svetten lackade under ett par timmar.

När allt var uppburet drog vi några varv med gaffatejp runt de båda staplarna, som nu innehöll 127 lådor, och därefter den svarta plasten tills allt var täckt av den. Bra skydd för eventuellt regn men framför allt bra för att hålla det hela stabilt.

När vi kände oss nöjda med detta dök Bob upp efter en tur till Speedy Noodles, vars mat är suverän, och vi tog lunchpaus. Kyckling i sötsur sås med nudlar i mitt och Bobs fall, med ris i Carl-Antons. Man hittar inte lika god Kinamat i Sverige.

Till detta drack jag en kall ”Old Crafty Hen” som smakade minst lika bra som maten.

Sedan var det bara att vänta Schenker. Som aldrig kom. Klockan blev 16 och jag ringde. Fick prata med en dam som konstaterade att de inte kunde få kontakt med chauffören. De lovade återkomma. Men gjorde det inte.

Så jag ringde igen. Samma resultat. Ingen på Schenker återkom trots upprepade löften. När klockan var 17 ringde jag igen. Inte heller nu hade de lyckats få tag på chauffören som inte svarade i telefon eller på sms. Men de lovade återkomma.

Klockan 17.30 ringde jag igen. Inget svar. Efter fem-sex försök insåg jag att de helt enkelt gått hem och bara struntat i att ringa mig. Företaget, Red Head Internationel, jobbar för Schenker men uppenbarligen är deras stora intresse inte att hjälpa sina kunder. En kille som kallade sig för ”Johnny” men uppenbarligen saknade efternamn hade ringt oss i torsdags för att bekräfta att vi skulle få lasten hämtad och jag ringde tillbaka till dem igen på fredag och gav alla mått och vikter. Då var beskedet att det skulle komma en lastbil ”mellan 13 och 17”.

Så blev det alltså inte.

Jag plockade fram ett annat nummer till Schenkers stora terminal i Basildon. Där svarade en dam som lyssnade till min beskrivning av problemet och sedan fick mitt (Bobs) fasta telefonnummer och vårt beställningsnummer för transporten. När hon ringde tillbaka var klockan 18.30. Hon hade inte fått tag på chauffören (som verkade ha gått under jorden sedan 16-tiden) och undrade om vi kunde vänta med hämtningen till i morgon. Det kunde vi inte.

Så där satt vi och väntade igen med två stora pallar parkerade på gatan. Men klockan 19.15 ringde damen tillbaka och sa att hon hade hittat en chaufför som skulle komma inom några timmar. Även om hon nu lyckats lösa vårt problem känns det som att detta sista gången jag använder Schenker. En skitfirma som inte bryr sig om sina kunder.

Medan vi väntade kom Sam med Fish’n Chips som hon köpte. Enorma fiskar som vi blev proppmätta på. Jag hittade en burk Guinness som jag delade med Carl-Anton som drack den utan klagomål. Stackarn tvingas äta och dricka mycket konstigt när han reser med mig.

Klockan 21 ringde så chauffören som visade sig heta Richard. En trevlig man som borde jobba på Schenkers kontor. Han lovade vara på plats 21.45 och han var det också. Då var det kolmörkt ute och jag gick ut för att vänta in honom. Bob körde bort sin bil och vi drog iväg soptunnorna som vi att ut för att hindra folk från att parkera och sedan kunde Richard backa intill.

När väl fått ned lämmen kikade han på våra travar och såg inte särskilt bekymrad ut. Det borde han ha gjort. För blev det enkelt att lasta? Icke.

Som så många gånger förut var det nära att vi inte fick ombord de 650 kilo tunga pallarna på flaklämmen. Lämmen är helt enkelt för smal. Richard hanterade handlyften medan jag, Carl-Anton och Bob tryckte på. Bob ställde också upp som fotograf och gjorde ett bra jobb. Men det var svårt, väldigt svårt, att få ombord det hela. Då dök en granne upp, en granne Bob aldrig sett förut, och erbjöd sig att hjälpa till!

Efter ytterligare några försök när bara våra egna armar skilde oss från att få drygt ett halvt ton med lådor över oss lyckades Richard träffa rätt och få upp allt på lämmen.

Men det var så tungt att den inte ville röra sig. Förrän han själv hoppade av! Då gick det. När pallen kom ombord lite snett lutade hela den 7,5 ton tunga bilen.

Det var inte klart för det. Lämmen gick snett och det blev en glipa som gjorde det mycket svårt att dra handlyften in på flaket. Vi tryckte allt vi orkade och till slut gick det.

Samma sak upprepades sedan för pall nummer två, som dessutom var ännu något tyngre. Det tog säkert en halvtimma att få ombord allt. Och vi tackade Richard ordentligt som blivit inkallade ur tevesoffans djup av Schenker som förklarat att det stod en kund och väntade som det var bråttom att hjälpa. Jag stack till honom en sedel som tack vilket han uppskattade.

Som vanligt berättade jag för chauffören att det var ett lass med ufomaterial som skulle till ett arkiv i Sverige. Richard tittade på mig med lätt förvånad blick innan han sa något: ”Really!?”

Japp, really!

Så här med facit i hand kan vi i alla fall konstatera att pallarna var perfekt packade och höll för allt knuffande och bökande. Allt jobb vi lagt ned lönade sig. Jag och Carl-Anton börjar kunna detta nu. Jag konstaterar också att Richard inte var förvånad över att vi inte hade fått hjälp. Det var inte första gången.

Den stora gåtan är trots allt hur ett stort internationellt företag som Schenker kan lämna kunder vind för våg. Inte ringa tillbaka utan bara gå hem och låta oss själva lösa problemet långt efter kontorstid.

Efteråt satte vi oss i soffan en stund men det blev en tidig kväll. Redan före midnatt låg vi ned och Carl-Anton somnade snabbt efter att ha bläddrat i en jättebok om vulkaner medan jag tittade på de tjugo första minuterna av Frank Zappa-dokumentären som gick för någon dryg vecka sedan.

Carl-Anton jobbar med att stapla lådor.

Här är vi när vi är nästan klara.

Kvällsmat!

Richard – vår hjälte.

Packat och klart.

Och så en bild med riktiga kameran.

Hela lastbilen lutade när pallen kom ombord.

Carl-Anton och undertecknad fick testa en slags kinesisk bulle gjord spunnet kycklingfett.

166 total views, 4 views today