Jenny Randles och Carlisle


Efter en lätt frukost där jag rostade var sitt bröd med smör och cheddarost till mig och Håkan anslöt Bob Rickard och sa hej till oss innan vi drog iväg mot Manchester på slaget 08. Precis enligt plan.

Vägen norr ut gick via M25 där trafiken inte gjorde oss besvikna – massor av bilar på Orbitalen i vanlig ordning – och sedan upp längs M1 och betalvägen M6 till M60 fram till Stockport där Jenny Randles bor numera.

Trafiken upp var helt okej och det är lugnare att köra i England än i Tyskland trots att det är mycket bilar ute på vägarna. Och vi kom faktiskt fram till Jenny en kvart före min beräknade tid, 12.15. Då hade vi kört igenom några långa och långsamma vägarbeten. Och det skulle bli fler innan dagen var slut.

Jenny bor i ett litet och typiskt brittiskt kedjehus som var lika typiskt brittiskt kyligt. Men återseendet var hjärtligt för det var ett antal år sedan vi träffades senast. Jenny hade plockat fram några böcker som AFU inte har och dessutom en rapport om en cirkel i ett sädesfält från hennes Buforatid som vi fick. Men framför allt, sedan hon bläddrat igenom boken om AFU som jag gav henne, lovade hon att ha plockat ihop ett antal lådor med roliga saker åt AFU nästa gång vi ses.

Jenny, som är en god vän sedan många år, har sedan länge satt upp AFU i sitt testamente. Det är skönt att veta att allt hennes forteanska material kommer till oss någon gång i framtiden.

När vi skildes åt var klockan 15, också enligt min planering, och utan att ha ätit lunch körde vi mot norr, stoppade kort för att köpa var sin trekantsmacka som vi åt i bilen, och kom fram till Carlisle där bilköerna avlöste varandra. Messade Adam Mark, som vi skulle träffa och parkerade på en gata femtio meter från hans bostad. Innan vi hann gå till honom kom han gående med en stor kasse med böcker som en släkting till honom lämnat efter sig.

Nu var det inga större sensationer i kassen men Adam berättade att det fanns mer i ett förråd som tillhörde dödsboet och så snart det var genomgånget skulle vi få resten också. Enligt Lionel Beer kan det vara en hel del. Mötet med Adam var kort men trevligt och kan alltså komma ett ge mera nästa år.

Jag och Håkan fortsatte med bilen till County Hotel där vi skulle bo i natt. Eftersom jag inte siktade någon parkering ställde jag mig på gatan rakt utanför och gick in och frågade och fick en karta som visade oss runt till en bakgata som ledde in till hotellparkeringen.

På parkeringen gick vi igenom böckerna från Mark och packade om dem i våra egna platskassar innan vi ckeckade in hos en trevlig tjej i receptionen som gav oss nyckel 112 (jag skojade och undrade om vi skulle kontakta oss själva om det blev ett nödläge) och informerades om att vårt rum var The Honeymoon Suite! Och det stämde säkert. Rummet var jättelikt med en dubbelsäng och en soffa.

Efter att ha tagit en Bailey’s och packat upp gick vi ned till receptionstjejen som hade förberett några tips på pubar som vi hade frågat efter. Vi bestämde oss för The Fat Gadgie på Devonshire Street ett par kvarter bort för att börja med en öl. The Fat Gadgie var ett litet men trevligt ställe och vi beställde var sin pint av den lokala alen som visade sig heta Cumbrian Legendars Ale Loweswater som tyvärr var lite blek.

Men puben hade också ett erbjudande på en gindrink för 7,50 i form av en Whitley Neill serverad med en tonic av märket Fever Tree Mediterranean och en klyfta apelsin plus is. Inte dumt alls. Så där satt vi och ljög i en och en halv timma innan vi beslutade oss för att skippa någon restaurang och istället satsa på korv eller liknande.

Bartendern tipsade om The Warwick på gatan med samma namn. Och där fanns det riktigt bra korvar (Cumberlandkorv) och en rätt ovanlig variant av potatismos som serverades som en boll med friterad utsida och en blandning av potatis och annat inuti. Vi investerade i var sin plus kall cola för 11,70 ihop som vi vandrade tillbaka till hotellet med medan regnet öste ned.

Allt det goda intogs framför teven där britterna hetsade upp sig över en sjukampstjej som när kvällen var slut hade blivit världsmästare. Mätta och nöjda törnade vi in, Håkan först i vanlig ordning, vid 23. Bara att hoppas att vi kan sova med en brusande gata med berusade ungdomar utanför.

En sista sak. Under färden upp ringde SVT och ville ha information om Sebastian Krantz och vad han snott till sina bloggar. Med Håkan som sekreterare intill mig och med Jennie B och Anders B på Messenger plockade jag fram en del saker. Jennie och Anders grävde vidare och försåg såväl SVT som SR med exempel som kan var till nytta när de ska samla in olika exempel för sin vidare rapportering.

Pratade också med Mikael i Sundsvall några gånger för att hjälpa honom med några helt andra saker som han undrade över.

Jag tackar Adam Mark för hans gåva.

Vårt rum på County Hotel på 9 Botchergate i Carlisle var verkligen stort.

Håkan tar en öl på The Fat Gadgie.

Och en korv på The Warwick på Warwick Road.

Efteråt år vi på vårt lilla rum.

141 total views, 2 views today