Upp i god tid för att hinna äta frukost på hotellet i Bremen och sedan checkade vi ut, gick till bilen med vår packning och därefter vandrade vi längs Weser fram till stadens konstmuseum. Anneli är alltid på hugget när det finns ett sådant i en stad vi besöker.
Det var ganska kyligt när vi kom fram lite för tidigt så vi slank in på en öppen plats inne i huset där stadsbiblioteket ligger och där väntade en massa personer på att det skulle öppna. Många fikade på de caféer som ligger där.
I mitten av den öppna plazan hängde ett lite häftigt hus som mest såg ut som en installation men det verkade som att man kunde gå in i det också. Vi kunde aldrig ta reda på det för då hade klockan blivit 10.
Så vi gick över gatan och var på plats när museet öppnade 10 men kunde konstatera att det inte hade några rabatter för pensionärer. Vi klarade av att betala inträdet ändå men hade svårt att betala de två euro som det kostade att hänga in kläderna i ett låsbart skåp. Orsaken var att jag lyckats glömma alla kontanter i Sverige.
Men personalen löste detta och lånade ut ett tvåeuromynt mot mitt presskort i pant.
Museet var fint och vi betade av det vi ville se på första våningen. Givetvis tittade vi på museets fina Picassomålning ”Sylvette” från 1954 men det fanns så mycket annat och väldigt många för oss ganska okända tyska konstnärer.
Och givetvis kunde museet inte motstå att visa upp sin version av stadens mest kända figurer, nämligen åsnan, hunden, katten och tuppen i sagan ”Stadsmusikanterna i Bremen”.
När vi kände oss nöjda gick vi tillbaka till bilen och tog hissen ned från våning fyra. Kändes lika märkligt som det var att åka upp med bilen i går. Men ned kom vi och sedan bar det av mot Odijk (uttalas Odajk) i Nederländerna där vi bestämt träff med Wim Kramer som driver Het Johan Borgman Fonds som är en organisation som samlar in och räddar paranormala arkiv i landet.
Wim och jag har haft kontakt i rätt många år nu och det var tredje gången vi träffades. Wim sparar nämligen böcker och tidskrifter som han redan samlat in ett exemplar av så att vi får dubbletterna. Något som har gett AFU ett unikt och väldigt fint tillskott av äldre ockult och paranormal litteratur på holländska (men också en del på andra språk).
På vägen till Wim stannade vi till för ett toabesök och för att köpa lunch på en bensinmack i Tyskland. Och där stod vi utan en möjlighet att komma in eftersom vi fortfarande inte hade några mynt. Men då dök det upp ett svenskt par som såg vår belägenhet och gav först Anneli och sedan mig var sitt eneuromynt. Så snällt.
Autobahn är visserligen känt för sin fria hastighet men lika ofta pågår det vägarbeten som gör att alla bilar står i princip stilla. Eller får köra väldigt långsamt. Och så var det även för oss. Det är alltid många fordon på autobahn så det gäller också att hålla ögonen på alla backspeglarna. För en del bilar kommer väldigt snabbt och framför kan andra bestämma sig för att byta fil med kort varsel.
Till slut var i alla fall framme i Odijk 15.30, i god tid före den tid som vi hade sagt. Och därefter började vi lasta om alla böcker som Wim lagt i lådor till plastpåsar som tar mycket mindre plats i bilen. Så nu har vi plats över också för det vi kommer att få från Mark Hallet i Belgien om ett par dagar.
Jag och AFU är verkligen stolta över det vi får från Wim och hans organisation. Unikt.
Klockan 16.15 hade vi packat bilen och sagt tack och hej till Wim och var på väg söder ut mot s’Hertogenbosch eller Den Bosch som staden är mera känd som. Och vi hamnade i långa och ibland stillastående köer. Något vi börjar vi vana vid nu.
Medan vi till slut rullade mot Den Bosch hade mörkret fallit. Men eftersom det bara var 50 kilometer att köra var vi framme 17.17 och kunde köra raka vägen till vårt hotell, Campanile Hotel på Kampenringweg 39–41. Gott om plats för bilar.
Här ska vi bo två nätter. Enligt Wim är vi nu ”i södern där man dricker öl” och det är inte utan att vi båda log lite inombords med tanke på att Nederländerna är så litet att femtio kilometer gör skillnad mellan nord och syd.
Vi checkade in men gav oss nästan direkt ut för att ta en buss ned mot centrum. Det skulle bli nummer 10 som gick ett kvarter från hotellet. Det tog sin lilla tid innan den kom och under tiden pratade vi med en trevlig man som jobbade för det finländska bolaget Polaris som gör smarta medicinska klockor, ett slags bättre version av Apple Watch.
Han gav oss goda råd och när bussen kom fick vi sällskap till centrum. Busschauffören visade sig vara en sann människovän då Annelis kreditkort vägrade betala för hennes biljett (mitt funkade) så han vinkade bara ombord henne.
Målet var att äta och ta en öl i Gamla stan och den gata vi siktade på var Korenbrugstraat som liksom en gata intill kryllar av restauranger. Hit går uppenbarligen alla eftersom en tur i omgivningarna visade mörker och bostäder.
Det blev Restaurant Christoffel på Korenbrugstraat 11 där vi beställde in var sin rumpsteak för måttliga 23,50 euro styck. Min lite blodigare än Annelis. Serverades givetvis med pommes och majonnäs. Till den drack vi var sin god öl. Jag tog en mycket bra Affligem Blond och Anneli en Lellebel Blond för 6 respektive 6,50 styck.
Vi satt ute i den ensiffriga kvällen men med en stor värmelampa intill så det funkade. Plus att vi fick en filt att sitta på och en kudde bakom ryggen. Maten var bra men köttet givetvis inte av toppkvalitet för det priset men det fanns ärligt talat inget att klaga på. Mätta blev vi.
På vägen till centralstationen slank vi in på en matbutik på Visstraat 54 kallad Jumbo Supermarket för att köpa frukost, inte för i morgon då vi äter på hotellet, utan till nästa dag. Men sedan tog vi en taxi till hotellet. 22 euro kostade den och då var det skönt att komma in i värmen.
Det blev en lugn avslutning på dagen med lite teve och softande i sängen. 1 486 kilometer har vi kört hittills.
