Upp i ottan för att köra Anneli till jobbet och sedan gick jag till Riddarfrisören för att klippa mig. I dag var det Emma som tog hand om de lockar som återstår och hon visade sig ha alla de egenskaper som en bra frisör ska ha – hon klippte bra och var intressant att prata med.

Sedan bar det av till Kerstin Sedvallson, en tidigare arbetskamrat som bor söder om stan, för att hämta några kassar med kokböcker som hon ville skänka till AFU. Så nu kan jag sälja dem och få in några kronor till arkivet.

På vägen hem tog jag en snabb korv med bröd i Vällingby men efter en stund hemma blev det lunch i form av rester och ett avsnitt ”Seinfeld” innan datorn lockade igen. Skrev några brev och jobbade vidare med min bibliografi som fick ännu en post, nummer 698. Jag måste nog kontrollräkna dem innan den går i tryck. Det har säkert blivit fel genom åren.

Pratade med Mats om att han nu kan börja läsa igenom sitt bokmanus igen om det är något han vill ändra på och med Håkan som ska börja lägga in texten i kapitel i ett Indesigndokument.

På väg till bussen dök den upp lite tidigare ön jag trott, jag såg den en. bit nedåt vägen. Så det var bara att lägga på en rem och jag sprang så mycket jag orkade och när jag nästan var framme vid busshållplatsen var bussen också nästan där. Men chauffören hade tydligen sett mig så han stannade utan att någon skulle av. Snällt.

På vägen in läste jag Stephen Kings ”Majsens barn” där jag hann med en novell innan det var dags att stiga av.

När jag kom till arbetsplatsen hade flytten av DN.se och nattredigeringens arbetsplatser flyttats och jag fick göra min första arbetskväll på min nya plats, en plats som jag själv har ritat in under vår planering för den här flytten. Kanske inte exakt den plats jag helst skulle velat ha men nu gällde det att tänka på hur kollektivet ska fungera som bäst och det tror jag att den nya placeringen har gjort.

Det känns lite underligt att byta plats på det här viset, nu sitter jag lite närmare fönstret och intill Mia på ena sidan och livechefen på den andra.

Under kvällen fick jag mejlkontakt med en av mina vänner i Ukraina. Han mådde bra men funderade nu allvarligt på att skicka iväg sin fru och sina barn till Polen. Mina andra kamrat, som jag citerade i bloggen för några dagar sedan, har jag inte hört av sedan dess.

När det väl blev matrast gick jag och Björn till Lilla Asien. Hoisinanka! Det var ett tag sedan. Vi åt på plats och satte oss i ett bås och avnjöt måltiden.

Under kvällen följde jag Kremls talesperson Dmitrij Peskovs utfrågning av CNN:s Christiane Amanpour där det var uppenbart hur ryssen ljög om kriget. ”Vi anfaller inte civila mål”, sa Peskov. Jo, det gör ni, tänkte jag och många andra.

Klockan 01 bar det hemåt. Då var det bara jag och Mats kvar. Vi har gått tillbaka till de gamla arbetstiderna nu eftersom vår stringer i Australien sköter om nattbevakningen så det där med att arbeta till 02 är över. Vilket är rätt skönt. Det är en himla skillnad på att komma hem 01.30 mot 02.30.

Nu blev jag sittande en stund och sorterade bilder men före 02.30 var jag i alla fall i säng. Om än inte många minuter före.