Väcktes vid niotiden av Johan på Rymdstyrelsen som berättade att en stad i Ryssland hamnat under ett meteorregn och att ett stort antal människor var skadade. Så det var bara att gå upp och slå på datorn bara för att upptäcka att jobbet också var ute efter mig och ville att jag skulle höra av mig. Efter att ha ringt Anna på DN.se bestämde vi att jag skulle chatta med läsarna klockan 11 och tiden fram tills dess ägnade jag åt att titta igenom ett antal ryska hemsidor för att se vad det egentligen var som hade hänt.

Och det hade det! Fantastiska filmer på den stora boliden och hur den delade upp sig i flera fragment fanns på nätet. 500 människor skulle ha skadats (en siffra som steg till 1.200 innan dagen var över) och massor av fönster hade krossats. Dessutom påstods en hel zinkindustri ha förstörts. Det var lätt att inse att de timmar jag hade tänkt åt att förbereda mig för morgondagens schlagerreferat plötsligt var på väg att flyga sin kos.

Jag ringde Stefan, min rysktalande badmintonpartner, och väckte den stackaren. Och sedan blev Stefan mina ögon mot Ryssland. När chatten startade vällde det in frågor och tack vare att jag hade Stefan på högtalartelefon så kunde han hålla mig uppdaterad om vad som skrevs och dessutom tittade han på rysk teve åt mig. Utan hans hjälp hade det aldrig blivit så bra som det blev. Vill ni läsa chatten i efterhand finns den här.

När chatten var slut skrev jag en kort historik över olika meteornedfall som träffat folk och hus. För det är ju långt ifrån första gången som något dramatiskt med rymdstenar inblandade inträffar. Men den här var stor, Nasa uppskattar den till 7.000 ton innan det gick in i atmosfären!

Under chatten ringde dessutom Eva från Sveavägen där jag var för några veckor sedan och hämtade en del brev och annat med ufoanknytning som hon hade kvar efter sin mamma. Nu hade hon hittat lite mer, en del bilder och några böcker. Vi bestämde att ses om ett par veckor för att hon skulle kunna överlämna det hela.

Framåt 12.30 lyckades jag i alla fall hinna äta lite lunch innan det var dags för nästa samtal, den här gången från en producent på Utbildningsradion som arbetar med ett teveprogram om konspirationsteorier. Vi ska försöka ses om ett par veckor och prata mer om vad jag kan hjälpa honom med. Dessutom ringde mannen som jag nämnde i min blogg för ett par dagar sedan och gav mig den positiva nyheten att hans styvdotter gärna ställde upp och berättade om sin upplevelse för mig. Ska kontakta henne i morgon så att vi kan boka tid för ett längre samtal om hennes minst sagt knepiga upplevelse.

Men jag kunde givetvis inte släppa meteoriten helt eftersom jag efter en titt på kartan insåg att den lika gärna kunde ha träffat Sverige som södra Ryssland. Så jag ringde upp doktorn i rymdfysik vid Umeå universitet, Patrik Norqvist och diskuterade detta med honom. Han höll med och efter lite räknande kom vi fram till att det egentligen bara var en minut och fyrtio sekunder från att boliden hade passerat över södra Sverige. Eftersom jag ville vara helt säker gav jag honom tjugo minuter på att kolla med en kollega men sedan lade jag ut artikeln.

Jag skrev också en liten artikel om att den ryska meteoriten inte kunde ha med 2012 DA14 att göra, alltså den asteroid som märkligt nog passerade bara 28.000 kilometer från jorden senare under kvällen. Där kan man snacka om sammanträffande.

Precis när jag trodde att jag var klar med fallande rymdstenar så ringde Elisabeth på papperstidningen och ville ha en analys om det hela. Vår Rysslandskorre skulle skriva huvudtexten. Så det var bara att återvända till datorn och skriva 2.800 tecken till. Men sedan var det dags att vänta in kvällens middagsgäst, Ylva.

Planen var att vi skulle äta råbiff, en liten tradition som Ylva införde förra året. Och i år var det vår tur att ta hand om middagen. Att skrapa oxfilé tar sin lilla tid och jag tror att jag höll på mer än trettio minuter innan allt var klart och jag kunde göra hamburgerformade bullar av köttet. Tjejerna skötte om det övriga hackande och donandet och det hela intogs med några fina öl från Storbritannien. Roligast var att Niklas och Markus åt med god aptit efter en viss tvekan när de fick veta vad det var vi skulle äta.

Var sin semla blev det också framåt kvällen då vi flockat oss i soffan och satt på en skiva med ”Secrets of state”, en bra och spännande fransk film. Efter att ha sett slutet på finalen på ”På spåret” som vi alldeles glömt bort att passa mitt i maten.

Så det har varit en bra dag. Har svarat på en drös mejl om rymdstenar och loggat in på DN.se-servern hemifrån för att lägga till de allra senaste uppgifterna strax före klockan 01, men nu blir det kojen.

Ylva och vår familj förväntansfulla inför råbiffen.