Det har varit en spännande dag vid och i Nammajaure. En dag som började i solsken och blå himmel med ingen vind och ett underbart varmt väder. Filmarna har jobbat hårt med dokumentären om UFO-Sverige och filmat både på land och ute på vattnet med tre kameror samtidigt ibland. Själva har vi fokuserat på att försöka lösa mysteriet med den sjunkna spökraketen.
Och strax efter klockan 13 i dag lördag, mötte jag dykarna mitt ute på Nammajaure på den plats där Bo och Liz hade sett föremålet sjunka. Min första fråga var givetvis vad de hade sett där nere under de 15 minuter de hade sökt på platsen. Och svaret blev lera. Flera meter djupt med lera som de inte kunde känna botten på.
Roine Norström och Simon Kenttä hade båda stuckit ned sina armar och de hade bara sjunkit rakt igenom leran. På bilden ovan kan ni ser hur Simon bedömde möjligheten att hitta något på botten efter att ha känt efter. Bilden togs av hans kollega Roine på tre meter djup. Djupare än så var det inte.
– Det som landade här och sjönk måste ha fortsatt ned i lera med en gång, sa Roine till mig.
Så mysteriet med spökraketen i Nammajaure är fortfarande inte löst. Vi måste tillbaka igen. Och det ska vi!
Nu måste vi skaffa en helt annan utrustning, en magnetometer, som kan känna av metall långt ned i dyn. När vi ska göra det beror på vilka resurser vi får ihop och när det är möjligt för oss själva att komma loss.
Mysteriet är alltså inte löst utan lever.
Vi är alltså väldigt nöjda trots allt. Utmaningen finns kvar och vi har tagit ett steg mot att lösa gåtan.
Nu har vi bestämt att lämna lägerplatsen i morgon, en dag för tidigt. Jag ringde helikopterfirman och det skulle gå bra fick jag veta, så i morgon före lunch drar vi.
Nu sitter vi vid lägerelden och pratar och har just ätit Jocke Erikssons goda wraps. Senare i kväll blir det Bullens Pilsnerkorv och bröd. Ett bra slut på dagen
Vi har suttit och pratat om hur vi ska gå vidare efter att den här delen av projektet är slut men också om hur allt har fungerat den här gången. Mycket bra tycker vi. Alla har varit fantastiska, inte minst Bo och Liz som vågade åka med trots att det var mycket osäkert hur det hela skulle sluta. Steve har gjort ett perfekt jobb och Carl-Anton har verkligen varit min högra hand som jag verkligen inte velat vara utan. Jocke har lagat underbar mat. Vi har helt enkelt haft det riktigt trevligt och blivit ett sammansvetsat gäng.
Den här resan är bara början på något.
Erland ser över torkläget efter en fuktig natt.
Liz och Steve äter frukost i röken. Carl-Anton, Pea och Lars syns också.
Som en spegel. Vilken skillnad mot i går!
Lars visar Pea en av sina bilder medan Erland fotar i bakgrunden.
Erland och Pea gör sig beredda att gå ut.
Jag och Bo stod och pratade en stund i solen!
Roine och Simon gör en kartläggningsrunda vid sjöns södra ände.
Michael och Janssen på väg in.
Pea i samspråk med fiskekonsulenten Tommy som kom vandrande och kunde identifiuera sjukdomen på fiskarna som en parasit.
Roine på väg ned för att dyka med Erik i hälarna.
Erik och Martin, ljudteknikern, väntar nere vid stranden.
Carl-Anton Mattsson kör ut mig på sjön.
Dykarna och filmteamet efter avslutat dyk.
När dykningen var klar körde jag en direktsändning från ”studion” vid sjön. Lars utgör teknikstöd medan Erik och Martin dokumenterar.
Samling till möte om dagens resultat. Pea, Roine, Simon, Lars, Carl-Anton, Steve och Jocke.
Carl-Anton och Liz plockade hjortron som blev vår efterrätt, med grädde, i kväll.
Pea skriver och lämnar sin text till morgondagens DN.
Erik (som värmer foten), Carl-Anton, Martin och Bo vid lägerelden.
