I dag är vi på väg till Auschwitz efter frukost på rummet, omställning till vintertid och en kort väntan i receptionen där vi hjälpt receptionisten att träna på svenska så att hon ska kunna säga åtminstone några ord till sin svenske pojkvän.

Resten av dagen har vi till bringat på Auschwitz, med den berömda Portales ”Arbeit Macht Frei”, och Auschwitz-Birkenau några kilometer därifrån. Det blev en skakande vandring genom historien där nazisterna gjorde allt för att utrota de människor som man ansåg underlägsna, som judar, homosexuella, romer och en rad andra.

Vår guide, Teresa, var mycket bra och berättade engagerat medan vår 27-personersgrupp vandrade genom de bostäder som nu blivit museum. Och vi var långt ifrån ensamma. En och en halv miljon besökare årligen tar sig hit och antalet bara ökar. Det är bara att hoppas att vissa grupper i Sverige tar sig modet att resa till Polen för att på plats se detta.

Jag tog givetvis en mängd bilder och en del filmer men det gällde att ha armar som en bläckfisk då det gällde att hantera såväl Nikon som padda medan gruppen strömmade fram genom lokalerna. Det enda som inte fick fotograferas var tonvis med hår från de mördade som låg bakom en tjugo meter lång glasskiva, detta av respekt för de döda.

Avrättningsplatsen låg mitt bland husen i Auschwitz och de som väntade på att skjutas kunde se vad som hände genom fönstren. Gaskammaren alldeles utanför grinden och det var en ruskig känsla att vandra genom det kala rummet vidare till krematorieugnarna på andra sidan dörren. Vad de människor som en gång gått samma väg in, nakna och bestulna på allt, inklusive sin värdighet, tänkte kan man nog inte föreställa sig.

I Birkenau hade nazisterna sprängt gaskamrarna och ugnarna men anläggningen gick ändå att se. När vi var där fanns några stora grupper judiska ungdomar på plats, klädda i vitt och med Israels flagga fladdrande i vinden.

De fångna människorna bodde som råttor och levde hela tiden på svältgränsen. Straffen var hårda och i Auschwitz fick vi se tre ”rum” som var stora som en mindre telefonkiosk dit man bara kunde ta sig genom en lucka mot golvet. Där tvingades fyra fångar i taget stå i dagar. Många dog.

Lägren låg, och ligger i din nuvarande form, i utkanten av den polska stade Oswiecim, men tyskarna gav dem alltså ett eget namn, som de kunde uttala: Auschwitz. Och så är de kända i dag. Själv har jag tidigare besökt Bergen-Belsen och Dachau i Tyskland men det var många år sedan. Dachau hade också det ”Arbeit Macht Frei” vid ingången. Där fanns också krematorieugnarna kvar.

Nu sitter vi lätt matta och varma (24 grader ute) på rummet och delar på en Dozynkowe Piwo Sezonowe plus en påse ostchips. Och i kylen väntar en Miloslaw Niefiltrowane. Fast inte så länge till.

Sedan väntar middag på Indus Tandoor som vi åt på i fredags med Björn och hans kamrater. Men först besökte vi House of Beers i förhoppningen att hitta den bästa polska ölen. Men trots rekommendationer från personalen blev vi långt ifrån frälsta.

Nå, nu har dagen nått sitt slut. Indiern var bra också i dag och sällskapet, Björn och Dan, lika trevliga som i går. Men vid 22-tiden vandrade vi gemensamt till vårt hotell där vi sa hej för att komma i säng i tid. Dan lär väl dröja innan vi ser igen, om jag inte springer på honom i London där han bor i samband med någon uforesa. Björn träffar jag på jobbet på onsdag.

Anneli i frukosttagen.

Receptionisten Anna.

Undertecknad på Auschwitz-Birkenau.

Trängseln på väg in i gaskammaren gav en del hemska tankar.

Skor stulna från dem som skulle dö.

Väskorna med namn på familjerna som fördes till dödslägren.

Birkenaus gaskammare och krematorium revs i all hast av nazisterna.

Inte ens proteserna fick människorna behålla.

I Birkenau ”bodde” människorna sex i varje box.

Tomma behållare med den dödliga gasen Zyklon-B vittnar om massmorden.

Anneli framför indiern.

Dan och Björn skypsr med Björns Maggie i Stockholm på indiern.