Mellan matcherna i helgen så passade jag på att träffa några ufointresserade på Åland. Nämligen Tuula Forsman och hennes sambo Jan-Erik Jansson i trakten av Ödkarby (ovan) och UFO-Ålands förre ordförande Tom Hansen (nedan).
UFO-Åland var en gång i tiden en stor förening och eftersom Ålands band med Sverige alltid varit goda valde man också att ansluta sig till riksorganisationen. Beslutet om att starta en förening på ön togs i slutet av oktober 1974 och redan året efter var man UFO-Sveriges största lokalgrupp med 53 medlemmar.
Flera svenska ufologer åkte till Åland för att hålla föredrag och Tom Hansen minns särskilt när Mariestadsingenjören Henry Svensson kom till Mariehamn och man fick fortsätta att bära in stolar tills lokalen var fylld med över 100 intresserade åhörare.
I dag har Tom Hansen lagt av med ufo även om han fortfarande är intresserad. När vi möttes överräckte han en kasse med material från de första åren. Kassen såg lite underlig ut och när jag frågade så visade det sig att den varit med i en bil som hade voltat och kört ned i ett vattendrag. Lera och vatten hade gjort en del av papperen något tredimensionella om man säger så.
Nu har jag gått igenom allt, torkat bort fläckor, monterat om alla urklipp på nya papper och satt in i plastfickor så det hela blir trots allt ett fint tillskott till AFU:s nordiska samlingar.
Så vad händer på Åland i dag? Rent ufomässigt egentligen ingenting. Men kanske får UFO-Sverige en ny kontaktyta där. I lördags kväll tog jag bilen och körde några mil ut från Mariehamn till Ödkarby och sedan några kilometer vidare ut i skogen. Där bor Tuula Forsman och Jan-Erik Jansson. Båda gick för några år sedan UFO-Sveriges kurs för fältundersökare och nu är Tuula intresserad av att starta något på Åland igen.
Vi får väl se hur det går. Även om ön är liten och bara har 26.000 invånare så är den nästan som en del av Sverige trots att den tillhör Finland. Allt är på svenska och alla pratar också språket. Det vore onekligen bra med någon som kan ta emot de rapporter som ändå måste dyka upp.
—-
Dagen i övrigt har varit en skrivdag och så har jag skickat en tanke till min pappa som dog förra året. Han var född den den 11 september 1911, ett datum som plötsligt fick en helt annan betydelse för fem år sedan då 2.974 människor dödades i ett vansinnigt terrordåd.
För att minnas det som hänt såg vi på ”Flight 93” i kväll. Det var en gripande och spännande film som följde händelseförloppet så väl man nu har kunnat pussla ihop det med hjälp av bandinspelningar från cockpit och de telefonsamtal som många av passagerarna ringde till sina kära.
Men en sak hade manusförfattarna tagit bort, varför vet jag inte men kanske var det helt enkelt för känsligt och utmanande för den amerikanska publiken. De allra sista ord som hördes från en av kaparna i cockpit sekunderna efter det att han hade lagt över passagerarplanet på rygg och med nästan 1.000 kilometers hastighet dök mot marken fanns inte med. ”Allah är den störste! Allah är den störste!”, ropade han. Det fick vi aldrig höra.