Upp 09 efter att ha kommit i säng 02 vilket känns helt okej. Är aldrig lika trött när jag jobbat natt som när jag jobbat morgon. Kom upp samtidigt som Niklas som börjar 10 i dag så vi satt en stund vid frukostbordet och pratade innan han stack iväg till sitt och jag satte mig vid datorn för att skriva.

Har börjat så smått på nästa UFO-Aktuellt men skannade också ett par bilder på sjöjungfrur från 1901 som kan komma väl till pass i någon kommande bok. Bilderna hittade jag i en bok från kyrkans loppis i Mariestad. Just sjöjungfrur är väl något som knappast finns där ute i haven även om många arter med all säkerhet ännu väntar på sin upptäckt i djupen. Men rapporterna om sjöjungfrur är fascinerande och jag har ett kapitel om dem i min nya bok ”Berättelser om det okända”.

På jobbet kom det mesta av kvällen att handla om den pojke som försvann under en fjälltur med sin skolklass på eftermiddagen. Jag pratade länge med rektorn som var med och gick sist i ledet när klassen och de tre lärarna började ta sig ner från berget utanför Kvikkjokk. Han var givetvis mycket orolig och var beredd på det värsta.

Som förälder är det lätt att sätta sig in i den fruktansvärda ovissheten som nu måste ligga som ett tungt täcke över pojkens pappa och mamma. Det är bara att hoppas att allt ska gå bra trots mörker, kyla och spöregn.

Som så ofta när något händer så finns det olika uppgifter i omlopp. Först sas det att pojken var tio år men framåt natten skrev TT, Tidningarnas Telegrambyrå, ut en notis om att han var elva. Eftersom jag hade skrivit tio på de första uppgifterna från polisen – som inte alltid har rätt – så ringde jag TT och frågade om de var säkra på att han verkligen var elva. ”Helt säkra”, blev svaret. Så jag ändrade.

Senare visade det sig att han faktiskt är tio och fyller elva först i november. Så mycket kan man lita på andras uppgifter.