Så slutade dramat med den försvunne tioåringen lyckligt och det känns otroligt skönt. När ett barn försvinner eller drabbas av olycka så känns det ända in i själen. Men vid niotiden i morse så hittade en hundpatrull killen och han var vid god vigör. Hörde just mamman berätta på radio hur han gått ifrån stigen för att äta några myror, det hade han hört skulle ge energi, och sedan kommit bort från kamraterna.

Men när han plötsligt var helt ensam så hade han gjort allting rätt. Gått så länge det var ljust för att hålla sig varm, ätit lite och sedan sökt skydd för natten. Nästa dag sökte han sig till en öppen plats för att helikoptern skulle se honom men det var alltså hundpatrullen som hann först. Härligt!

Själv har jag varit iväg och spelat badminton med Niklas som var hemma i dag eftersom lärarna hade annat för sig. Efteråt bastade vi lite snabbt, käkade hamburgertallrik på en grill på vägen hem och satt och pratade lite.

Niklas spelade riktigt bra efter en lite avvaktande öppning. Men i sista setets sista bollar slog han mig – inte bra. Så nu får jag ladda för revansch inte bara mot Stefan utan också mot Niklas. Tungt!

Kvällen på jobbet började redan i bilen på väg hem från badmintonen. Hörde Lotta Bromés intervju med den återfunna pojkens mamma och gick raka vägen in till datorn och skrev en snabbversion som jag mejlade till DN.se i väntan på att vår egen reporters text skulle komma. Där levde den i tjugo minuter innan den byttes ut. Sådana är villkoren på nätet.

Läste en kul notis i New Scientist i dag. Den handlade om en kvinna som under släktforskning hade hittat två underbara namn på personer – som dessutom gift sig med varandra. ”This must have been a match made in heaven”, konstaterade tidskriften. De båda hette John Hungry och Nellie Bigmeal. Kan två kakor hitta en bättre maka?