När Anneli gav sig av för att träffa Ylva satte jag mig för att läsa korr på min nästa bok – ni vet den med bilder på det okända. Tog med mig rödpennan ut på verandan där Markus redan satt efter att ha duschat och solen sken vänligt på oss båda. Ett trevligt sätt att arbeta. Hann med ett par timmars läsning innan det var dags att fixa lunch åt bojsen och sedan blev det lite läsning igen.

Tog ut min friskvårdstimme också för att hinna lite extra.

På jobbet genomförde jag min kanske mest frustrerande intervju hittills när jag lyckades få tag på författaren Henning Mankell som gick vakt på den svenska båten ”Sofia” som just nu är på väg mot Gaza med förnödenheter och som säkert kommer att stoppas av israeliska marinen i morgon bitti. Jag ringde i alla fall upp och började ställa frågor bara för att upptäcka att mottagningen var så dålig att han knappast kunde höra mig och jag bara brottstycken av honom.

Ibland blev det helt tyst. Vad jag inte visste var att Mankell just då svarade på en av mina frågor så jag försökte framföra den igen. Efter en stund hörde jag honom bara för att han åter försvann. När jag ställt om frågan för femte gången hörde jag honom säga att om jag inte slutade prata i munnen på honom så skulle han lägga på! Inte bra. Särskilt som jag så långt inte hade hört ett skvatt.

Försökte igen och var så artig jag kunde och då blev det oväntat lite bättre en kort stund. Sedan föreslog Mankell att jag skulle ringa upp igen men jag lyckades få fram min fråga för femtioelfte gången och nu hörde jag säkert 60 procent av svaret. Så höll vi på 7-8 minuter medan det sprakade, klippte och susade. När jag till slut tackade för mig hade jag i alla fall två meningar som jag kunde använda i artikeln…

Har också skrivit om Elitloppet, en utredning om flygolyckan i Tripoli, kritik mot hur Danmark skötte klimatmötet 2009 och oljeutsläppet i vanlig ordning.

Och så gjorde ännu en arbetskamrat sin sista dag på DN.se. Den här gången är det Ia Wadendal som slutar efter att ha tagit ett erbjudande om att gå. Hon är i alla fall inte sparkad vilket man får vara glad över. Och Ia själv, som från början hette Christina, ser ju glad ut på bilden här ovan. Det är trist att Ia slutar eftersom hon är både väldigt duktig som journalist och trevlig som person. Något som ju gäller för så många av mina arbetskamrater. Under sin tid hos oss har hon arbetat som en av tre biträdande nyhetschefer vilket innebär att hon bland annat sköter om överlämningen till oss på natten när vi kommer. Lycka till med ditt nya liv, Ia!