Förmiddagen har jag ägnat åt att läsa igenom mitt eget bokmanus från början till slutet och efter att ha läst också på tunnelbanan till jobbet så kom jag till sidan 96 av 128. Det dyker alltid upp en massa saker som jag vill ändra på när jag väl satt mig ned och börjat läsa mina egna texter så jag gör det med rödpennan i hand, kastar om stycken, petar in ord och stryker när så behövs.

Egentligen gillar jag inte att läsa det jag själv knåpat ihop och jag är definitivt min värste kritiker. Konsten är också att läsa texten när jag hunnit glömma exakt hur den är skriven för får jag inte ett visst mått av nyhetskänsla när jag läser den så kan jag inte bedöma den på rätt sätt.

Markus drog iväg för att spela golf före lunch så det blev jag, Anneli och Niklas som fick äta tillsammans.

När jag kom fram till Thorildsplan slutade jag läsa bokmanus och ringde istället upp Valentine Ward, Hilary Evans dotter. Valentine berättade att Hilary var ute från sjukhuset och nu bodde i sitt nya hus inte långt ifrån henne själv. Han var lite vinglig och gick med rullator, kände sig trött. Tråkigt att höra givetvis men ändå bra att han inte behöver ligga på sjukhus längre. Om vi kommer oss iväg till Storbritannien i början av juni så ska vi självklart besöka både Hilary och Valentine, som dessutom trodde att hon hade ännu mer material till oss som vi kunde ta med till AFU.

På jobbet var det bara att kasta sig över 23-åringens tragiska död i dag igen. Vår chefredaktör hade beslutat att han nu skulle namnges vilket vi gjorde. Jag ringde upp en släkting till honom som mejlade en bra bild. Sedan gjorde jag en lång intervju med Emils pappa, skrev ihop en artikel där vi publicerade läsarnas egna erfarenheter, gjorde en intervju med ambulanschefen i Uppsala som nu byter bort SOS Alarm, skrev om Filippa Reinfeldts oförmåga att skriva ett svar till familjen och en kort redaktionsblogg där jag förklarade varför vi namnger Emil Linnell.

Blev uppringd av Filippa Reinfeldts ppressekreterare som försökte få till att jag nog felaktigt pekat ut Reinfeldt som ansvarig för SOS Alarm, vilket jag inte gjort, och han släppte detta lite skamset. Istället tog jag tillfället i akt att fråga honom om varför Reinfeldt inte svarat familjen på deras brev utan istället skickat ut ett pressmeddelande. Där blev han rätt tagen på sängen och jag märkte att han inte alls förstått vikten av att göra detta – förrän just när jag sa det. Svaret blev att de ville läsa brevet ordentligt först för att kunna ge ett övertänkt svar.

Det tror jag så mycket jag vill. Men nu lär det komma ett svar, den saken är klar.

Det positiva är att det är DN.se som har drivit den här frågan från dag ett.