Efter en lugn natt där vågorna knappt har känts gick vi upp 08.30 för att äta den dyra men goda frukostbuffén på ”Dana Sirena”. Solen skiner och det är varmt i luften och dagen ser ut att bli riktigt fin. Englands kust siktas i fjärran och jag och Håkan sitter i Columbus lounge där jag  bloggar och svarar på epost. Klockan 13 lägger vi till i Harwich.

I går programmerade vi navigatorn med alla adresser som vi ska besöka i Storbritannien och i dag har vi studerat kartan för att säkert hitta till vårt andra destination, den första har vi varit på flera gånger, Chelmsford.

Dit ska vi för att fixa mitt telefonkort för den brittiska telefonen innan vi fortsätter in mot Londons ytterkanter där vi ska träffa Bob Rickard från Fortean Times och titta på hans stora arkiv som sedan åratal står i lådor i en källare. Bob vill se ett samarbete mellan AFU och honom vilket jag hoppas ska betyda att vi får ta hand om samlingarna för att digitalisera de viktigaste delarna.

Efter ett stopp i Chelmsford där jag fixade nytt simkort till telefonen och nu  alltsåhar en brittisk sådan också for vi raka vägen till Bob Rickard. Ganska oproblematiskt faktiskt. Vi möttes av Bobs katt som intagit mattan utanför dörren på ett sådant sätt att det tydligt framgick vem som egentligen var ägare av huset.

Bob tog emot oss i en röra eftersom han hade hantverkare hemma som verkade riva upp det mesta. Vi satte oss i alla fall en stund i köket där vi kunde visa honom vad AFU arbetar med. Men roligast var självklart att gå ned i hans källare där det enorma arkivet från hans många år som redaktör för Fortean Times och sedan en nyfiken undersökare av allehanda forteanska fenomen har resulterat i. På bilden ovan kan ni se en mycket liten del av det som finns i denna källare.

Här fanns hundratals mappar med tidningsklipp, korrespondens och annat om alla tänkbara ämnen inom forteana. Dessutom ett helt arkivskåp och mängder av bokhyllor fyllda med litteratur. Till och med böcker skrivna av Tiffany Thayers.

Här fanns också en stor del av Raymond W. Drakes och John Michells arkiv plus ett fantastiskt arkiv från en brittisk meteorolog som samlat på udda och ovanliga väderhändelser. Låda på låda fyllde golvet och det fanns ingen möjlighet att skaffa sig en överblick.

Problem är att allt detta står i en mycket fuktig källare. En luftavfuktare samlar in tre liter vatten om dagen, och då står den i ena hörnet av källaren. Det skulle säkert gå att samla in tio liter om dagen, nu hamnar detta istället i papperssidorna.

Bob vill ha ett samarbete mellan AFU och honom men det finns ytterligare några som ska säga sitt innan det kan bli verkligheten. Vi fick i alla fall med oss ett tjugotal mappar som vi lovade digitalisera för att visa de andra vad AFU kan göra med detta enorma arkiv, som faktiskt är ganska välordnat men fullständigt omöjligt att komma åt och stor fara av att förstöras.

Två timmar efter det att vi kommit var vi tvungna att åka. Bobs fru hade bokat in en sak som han var tvungen att vara med på. Istället styrde vi till Benson mellan Oxford och London där vi nu befinner oss hemma hos Hilary Evans dotter Valentine. Här blir det snart kvällsmat och övernattning i det hus som det var tänkt att Hilary skulle bo i innan han gick bort tidigare i år.

Valentine har plockar fram var sina goda ale och lite kex medan vi väntar på att äta.

/…/

Det blev en lång och trevlig kväll med mycket prat om Hilary och en del bläddrande i hans gamla klippböcker. För Hilary var en man av ordning. Allt sparades, sattes in på rätt plats och skrevs på med en notering. Till och med på slutet fortsatte denne fantastiske man att skriva. Valentine plockade fram en limerick som han skrev några månader före sin död och där det är mycket svårt för en utomstående att läsa handstilen; Hilarys syn var så dålig att han hade svårt att se vad han själv skrev. Men limericken var det inget fel på. Den löd så här och säger mycket om hur han själv uppfattade sin situation (ni kan se en bild av det skrivna här nedan):

My movements are painfully slow

I wobble wherever I go

Unsafe and unsteady

I have three falls already

I’m a dangerous person to know

När kvällen var slut vandrade jag och Håkan hem längs en mörk stig mellan husen för att komma fram till det kvarter där vi själva bor. Här har vi ett helt hus för oss att sova, äta frukost och packa i. Väldigt snällt av Valentine att låta oss stanna här under hela vår tid i Storbritannien.

Hilarys limerick.

Håkan på väg längs stigen ”hem”.

Hemma packade vi några lådor som nu ska till AFU.