Klockan 05.15 ringde klockan och det hade i alla fall blivit fem timmars sömn hemma hos Raili i Ekby. Efter minifrukost (ett glas filmjölk till mig och en kopp kaffe till Håkan) drog vi iväg en kvart försenade några minuter före 06. Regnet vräkte snart ned men trafiken flöt på fint.
Till Alingsås. Då tog det fullständigt tvärstopp.
Fram till denna gudsförgätna håla hade vi legat bra till, jag hade ringt Anders Persson i Göteborg och bekräftat att vi skulle svänga förbi hans jobb och plocka upp de fem dvd-skivorna med filmen, som han gjort, från förra resan i november 2010. Dessa skulle bli gåvor till folk som vi träffade då och som nu åter stod på vårt besöksschema.
Men efter ett kort stopp på en mack i Alingsås förändrades läget. Hundra meter upp längs vägen började en enorm kö. Som stod helt stilla. Klockan var 07.30, vi var 48 kilometer från Anders och färjan skulle gå 09.00. Kön verkade inte ha vare sig ände eller orsak.
Klockan 08.10 hade vi förflyttat oss två kilometer. Det var 50 minuter kvar tills färjan skulle gå och att hinna passera Anders var sedan länge ett passerat alternativ. Istället kom vi överens om att Anders skulle ta sig ned till terminalen för att vänta på oss där.
En del av trafikproblemen verkade bero på ett vägarbete. Två filer blev en. Men vi förstod ändå inte varför allt blev helt stillande i tio minuter då och då. Tio enormt långa och för oss värdefulla minuter.
Till slut såg vi vad kön berodde på. Två stora dumprar hade krockat, ett par filer var avstängda och polis och brandkår blockerade det mesta av vägen. Men nu började vi faktiskt så smått känna en oro i maggropen om att över huvud taget hinna fram i tid.
Kan inte påstå att jag var i närheten av att hålla någon som helst hastighetsbegränsning när proppen väl gick ur kön. Och regnet fortsatte vräka ner vilket fick mig att sända en uppskattande tanke till de sprillans nya sommardäcken.
Och så kom vi fram till Göteborg.
Nytt vägarbete. Olycka i Tingstadstunnel. En av tre filer försvann och plötsligt rullade vi fram i 20 kilometer i timmen. Klockan var 08.45 och vi ringde Anders som bekräftade att trots att incheckningstiden gått ut 08.25 så fortsatte man att släppa ombord på folk på färjan.
Men trafiksituationen såg allt annat än bra ut. Med fem minuter kvar till avgångstid och alla incheckningstider försvunna för länge sedan körde vi mot Götatunneln bara för att hamna i ett rödljus omgivna av bilister.
Med knappt en minut kvar såg vi färjan i fjärran och nu tryckte jag pedalen ännu djupare i botten, svängde in mot hamnområdet, ned med rutan och slet åt mig de fem filmerna ur näven på Anders för att fortsätta i hög fart mot kuren där man visar upp biljetten. Då var klockan 09.00.
Och lampan på incheckningen lyste röd. Dessutom hade de stängt bommen. Jag slängde fram biljetten och damen i kassan frågade om vi var bokade, vilket jag bekräftade. Hon lyfte luren, hissade upp bommen och bad oss köra så fort det gick längs den gula linjen.
Vi vinkades ombord, en ung kille fick hissa upp ännu bom som precis hade stängts för ombordkörningen, jag vinkade tacksamt åt honom och lättade kunde vi köra ombord som garanterat sista bil. Senare än så här går inte komma. Då hade vi fått ro ombord. (Nu fick vi ro ombord, säger Håkan på sitt värsta Göteborgsvitsarhumör). Tio sekunder till hade räckt för att vi skulle ha fått vända.
Jag kan garantera att det var två lättade ufologer som slog sig ned för att äta frukostbuffé. Huvudet kändes märkligt tomt efter att ha varit totalt fokuserat på att vi skulle hinna hit. Hade vi missat färjan skulle en trettiomilatur i bil ned mot Malmö och Öresundsbron ha väntat, plus en resa tvärs över Danmark mot Esbjerg. Inget kul alternativ men absolut ett som jag redan hade börjat kalkylera med när vi stod stilla i kön i höjd med Olskroken och hade tio minuter på oss att hinna fram till färjan.
Men nu är vi på väg!
Efter den alltid suveräna brunchen på Stena Lines Danmarksbåt satte vi oss vid fönstret och slappade lite. Jag kollade Facebook, svarade på mejl och hittade ett trevligt tackbrev från en italiensk forskare, Luigi Garlaschelli, som finns med i min nya bok. Han skrev några rader om detta på sin blogg. Kul!
Annars är det inte så mycket att göra på båten. Vi väntar mest på att komma i land så att vi kan fortsätta genom Danmark till den stora färjan. 12.15 lägger vi till i Frederikshavn. Oklart när det går att blogga igen. Englandsfärjan är ett skott i mörkret.
Färden genom Danmark blev händelselös. Vi stannade till för att tanka utanför Kolding, dyrt. Just den hör Q8-macken liknar ett flygande tefat och har blivit vårt stamställe på resorna till England. Härifrån är det bara 60 kilometer kvar till Esbjerg och då kan vi starta i Harwich med nästan full tank.
”Dana Sirena” låg och väntade på oss när vi kom fram till hamnen, två timmar före avgång. Det blir alltid en väntan här. Men 17.45 fick vi rulla ombord och en timma senare stävade vi ut på den hyfsat blanka havet.
Höjdpunkten på resan över Nordsjön blev som vanligt middagen på Blue Riband-restaurangen där vi åt var sin 300-grams köttbit av absolut högsta kvalitet. Ni kan se mig hugga in på bilden ovan. Vi åt så sent att klockan hann bli 23 innan vi var tillbaka i hytten där vi kraschade i säng, rätt trötta efter en lång dag som hade börjat med en kort natt.
Håkan med vinden i håret på väg ut från Esbjerg.