Upp vid åtta efter en sextimmarsnatt och efter dusch satte jag mig vid telefonen och ringde försäkringsbolaget i Sverige och bärgningsfirman i London. Tydligen hade de inte riktigt nått fram till varandra eftersom min bil fortfarande stod kvar på bärgningsfirman. Så det var bara att ringa igen och piska på. Inget händer av sig själv, det har jag lärt mig.

Ska få besked om en hyrbil också, den måste jag ha för att vi ska kunna åka till Rickmansworth och Oxford i morgon, resor som vi skulle ha genomfört i dag men som jag fick boka om sent i går kväll.

Mejlade också polisen som var här i går för att se till så att jag ska få deras rapport så snart som möjligt.

Medan jag väntar på att allt ska lösa sig så kommer vi att jobba vidare i Bobs källare. Carl-Anton och Tobias är på väg ned för att packa skräp. Vill också tacka alla som hört av sig med uppmuntrande tillrop på Facebook och telefon. Tack för stödet!

Vid 13-snåret kom en taxi som vi hade beställt för att kunna ta oss upp till Enfield och den Toyotaverkstad där min stackars bil befinner sig. Jag sätter mig i fram och pratar med den trevlige indiske chauffören (Carl-Anton i bak) som bara ska ha 24 pund för 40 minuters resa genom norra London som stoppar när vi kommer fram till Toyotaverkstaden. Nu hittar inte chaufförens GPS dit eftersom gatan verkstaden ligger på är helt nybyggd och inte finns med så jag får ringa upp den så att vi får lite anvisningar. Varför blev jag inte förvånad när sådant händer.

Väl där söker vi upp Lee Rogers, den chef som jag pratat med ett antal gånger i dag. Vi får vet att de ska titta på bilen under eftermiddagen och om det går att göra en tillfällig reparation så kan den gå snabbt. kanske får vi tillbaka bilen i morgon. Går det inte så tar det 3–5 dagar. Och då kommer saken i ett helt annat läge eftersom färjan hem går om två dagar.

Samtidigt som vi pratar med Lee ringer firman som vi ska hyra bilen av. En kvart senare kommer deras medarbetare Ben och en dam som kör och hämtar upp oss och så bär det av till Enterprise Rent a car i Enfield. Som ni kan se på bilden ovan är Ben mycket hjälpsam och ställer till och med upp på kort. Efter en stunds väntan där och en massa papper får vi se vår hyrbil – som är en manuell. Inte bra. Att köra manuellt med vänster hand i Londontrafiken och med ratten (och bilen) på fel sida är inget jag längtar efter. Så jag ber om en annan. Det har de inte.

Istället börjar Ben, som är en gudagåva när det gäller att hjälpa sina kunder och egentligen heter Benjamin Giambrone, ringa runt till andra Enterprisekontor i området och till slut hittar han en Ford på ett kontor i Walthamstow längre söderut. Under tiden har jag och Carl-Anton vandrat över gatan till McDonald’s för att äta en bit och av någon ännu ej utredd anledning serveras Carl-Anton en Kaffe-latte istället för en Cola light men vi får i alla fall något i oss.

Nästa etapp blir att med Ben vid ratten åka ned till det andra kontoret för att hyra en Ford med automatlåda där. När Ben hjälpt oss att få den nya bilen och kollat hur allt fungerar och lämnat oss i garaget och vi ska köra iväg så pluggar vi in navigatorn – som är stendöd.

Ben har redan åkt så jag går in i den rätt slitna kontorslokalen där jag hittar en man som heter James. Han följer med och kollar kontakten och kommer fram till att det kan vara en säkring som gått. Han råder mig att ringa ett servicenummer vilket jag gör. Där svarar man att på grund av vädret – regnet vräker ned i norra England och det är översvämningar på många platser – hinner man inte komma till oss förrän om tidigast två och en halv timmar. Jag tackar ja men ringer samtidigt till Ben på kontoret i Enfield som när han kommer in ringer upp mig och lovar hjälpa till. En stund senare har han bokat om hjälpen till oss till i morgon bitti mellan 8 och 9.

Men hur ska vi hitta tillbaka till Bob utan navigator? Vi sätter oss med den Londonkarta som jag har med och tittar på vägen och bedömer det möjligt att vi ska hitta. James på kontoret i Walthamstowe pekar lite vagt och sedan så kör vi. Som tur är hittar vi lätt till North Circular Road österut och sedan tar vi oss fram till det område där Bob bor. Trafiken är inte att leka med och det går inte fort ibland men efter en halvtimma kan jag göra en mindre lätt fickparkering på Bobs gata. Carl-Anton är utanför och ser till så att jag inte kör sönder hela hyrbilen.

För er som tycker att det låter lite löjligt att orda om en fickparkering kan jag bara rekommendera er att göra en sådan med en högerstyrd bild som är större än din egen och vars längd du inte riktigt har koll på på en gata där det bara kan passera en bil åt gången och där det gärna dyker upp en och annan bilist. Som vill fram.

Det var i alla fall himla skönt att komma tillbaka. Och när Bob öppnade sin bil för mig kunde jag också konstatera att navigatorn fungerade alldeles utmärkt i den. Så det var alltså i Forden felet fanns. Nu kommer personal från Assistans i morgon bitti och fixar det – förhoppningsvis.

Och hur har det då gott med min arma Toyota? Ringde firman i Enfield som inte hade hunnit kolla den ännu… Lee Rogers bad så hemskt mycket om ursäkt och lovade att det skulle bli gjort direkt i morgon bitti vilket visade sig innebära 08.30.

Efter god middag på hämtkyckling hos Bob så tillbringade jag, Tobias och Carl-Anton flera timmar nere i Bobs fuktmögliga källare. Fick massor gjort och packade ett stort antal lådor till AFU. Framåt kvällen kom Bob själv ner och vi fortsatte med Raymond Drakes böcker och dessutom hittade vi en låda med Drakes bokmanus. Ett mycket fint fynd. Klockan 22.30 gav vi upp, genomsvettiga och lätt hostiga. Tog en Old Speckled Hen med Tobias vilken smakade alldeles utmärkt. Nu ska vi sova!

Tobias och Carl-Anton sorterar bort skräp från Bobs källare.