Det smattrade misstänkt mot rutan redan tidigt i morse och sedan var det bara att inse att den här dagen skulle bli blöt. För efter frukost (ingen sensation) tog vi metron till Museu Calouste Gulbenkian på Avenida de Berna som många har rekommenderat oss att besöka. Och det var absolut värt ett besök med den stenrike, sedan 1955 också döde, Calouste Gulbenkians fantastiska samlingar utställda. Gulbenkian gjorde sig en förmögenhet på olja och när det rullade in som värst hade han en årsinkomst på två miljarder kronor i dagens valuta. En del av slantarna köpte han vackra saker för och dessa står nu utställda i Lissabon där han framlevde sina sista år.

Vi vandrade runt ett par timmar (ni kan se några bilder av det vi såg här nedan) innan vi slank in på shoppen och köpte en bok om karln och på restaurangen och tog var sin Superbock för billiga 1,60 euro styck. Ute fortsatte det regna så när vi fortsatte mot tunnelbanan var det lätt att slinka in på det stora varuhuset El Corté Ingles där jag hittade en ufobok på portugisiska till AFU.

Lägligt nog fanns det en metrostation, Sebastião, inne på varuhuset. Rent och snyggt. Inget kladd och faktiskt ingen reklam på väggarna heller.

När vi kom upp i ljuset igen befann vi oss på metrostationen Baixa-Chiado och det var dags för lunch. Högg första bästa kyffe när vi kom ut och försökte beställa sardiner (portugisisk specialitet) men fick veta att de inte var bra så här års. Jag tvivlar. Det var nog snarare så att köket hade slut på dem.

Nå, vi åt fisk i alla fall. Jag torsk och Anneli lax med en karaff husets vita till. Inte så tokigt och billigt. Notan slutade på 16,90 euro.

Trots att vi saknade paraply tog vi trottoarvägen mot Museu do Chiado, alltså museet för modern konst med en specialutställning med Art Deco. Givetvis gick vi fel och som två dränkta katter kom vi fram och stuvade in allt vi hade i två boxar för att slippa allt som var vått och eländigt en stund.

Det var ett litet museum med få tavlor men fina.

Hemma i våra trakter igen gick Anneli upp på rummet medan jag vandrade Avenida da Liberad ned till tobakshandlaren som vi frekventerade i går. Den enda kiosk eller butik inom en kilometers avstånd som det verkar. Köpte vatten, en öl och lite godis innan också jag kraschade bredvid Anneli på hotellrummet. Vått, vått och trött.

Nu i kväll har vi ätit lätt på hotellets bistro och tittat lite på portugisisk teve som säger att Madeira har högsta beredskap på grund av vädret. Bara att hoppas att det inte når oss i morgon.

”Dragonlady” från 1897 eller 1898 är ett smycke att fästa på kläderna.

Anneli  beundrar 1400-talsglas från Egypten.

En 1700-talshund från Kina. Verkar lätt störd.

Handtagen på Lissabons metro ger lite udda associationer. Någon mer än jag som får dödsstraff i tankarna?