Det råder ingen tvekan om att vi människor är beredda att tro på lite av varje. Och att vi ibland väljer att kasta sunt förnuft och vår vilja att veta över bord för en stunds önsketänkande. Boken ni ser här ovan är ett exempel på detta.

Faktum är att jag inte ens visste om att den fanns innan jag läste min kollega Maria Gunthers artikel om den i dagens tidning. Gör gärna det. Den artikeln fick i sin tur bokhandlare att dra öronen åt sig och placera boken under ”esoterika” istället för ”psykologi och pedagogik”.

Själv kunde jag till slut inte låta bli att skriva en blogg om den.

Så vad handlar det om? Och vad handlar boken om?

Enligt författarna bygger den på kvantfysikens rön och en av författarna, Titti Nordieng, skriver att hon är utbildad i applicerad kvantfysik. Ett ämne jag knappt visste fanns och som knappast går att hitta i universitetens studieplaner. I boken påstår författarna en massa befängda saker som att om vi är övertygade om en sak, som att vi har en viss sjukdom, då skickar vår ”övertygelse” detta vidare till andra familjemedlemmars dna och så får även resten av familjen en sjukdom.

Det handlar alltså inte om arv eller genetik utan ett slags översinnlig kommunikation som gör andra sjuka om vi själva tror att vi är det. För det är tro det handlar om och väldigt lite vetande, något ni kan se om ni läser min DN-blogg också.

Författarna menar att sjukdomar skapar vi själva, egentligen finns de inte. Det räcker bara att någon vi tror på säger att vi ska bli friska eller låtsas göra en operation så blir vi bra. Jag skulle inte rekommendera någon att följa det rådet.

Boken består av så mycket knepigheter och utslängda påståenden (”fler och fler forskare ansluter sig till teorin att det är de morfiska fälten som formar vår värld” – verkligen? Vilka då?) att jag har svårt att förstå att någon kan ta hälften av dem på allvar. Och då har jag ännu så länge bara hunnit läsa delar av den. Detta sagt så finns det säkert detaljer och stycken som är allmänmänskliga och bra. Så brukar det vara i new age-litteraturen. Men det hjälper trots allt inte när själva temat är korrupt.

Det finns en tendens att man gärna vill tro det bästa om en bok som påstår sig vilja en väl och då glömmer att kolla om det som står i den faktiskt haren grund i verkligheten eller om det bara är författarnas lösa tankar som far omkring mellan bladen.

Innan jag hamnade i bokträsket satt jag hemma och jobbade på förmiddagen. Skrev några brev och förberedde ett föredrag jag ska hålla i Stockholm om ett par veckor. Gick också igenom de band med inspelningar gjorda av journalisten Eugen Semitjov under tidigt 80-tal, och som jag fått av hans son Jesper, som AFU digitaliserat. Snyggt jobb av Kenth! Bra uppmärkt och namnen rättstavade. Och så gjorde jag en större städning av skrivbordet i datorn. Mycket som behövde tas om hand och placeras i rätt mapp.

Pratade med min tandsköterska också eftersom jag har problem med ilningar i en tand och fick receptet att köpa Sensodyn och fluor vilket jag gjorde på Apoteket bredvid DN på vägen till jobbet.

Jobbkvällen blev rätt lugn, jag och Pontus intog vår middag på Lilla Asien, utomhus, och njöt av sommarvärmen. Kanske den sista som vi nu får chansen att uppleva. Det ska bli 30 på fredag, berättade Anneli som kollat prognosen.

När jag kom hem framåt natten låg en burk surströmming och väntade på mig. Skickad av min vän Pelle Persson. Ni kan se den här nedan och det är en sort jag aldrig tidigare smakat. Ska plockas fram på vår skiva till helgen. Tack, Pelle!