Så var det måndag även för mig. Dags att gå på skiftet på DN efter en helg i Mariestad och med fokus på annat än skrivande. Träningsvärken gör det lätt att minnas att helgen bland annat innehöll en två timmar lång innebandymatch och de lustiga märkena på kroppen efter bollar som jag kom i närkontakt med lär nog också finnas där ett tag.
Har suttit vid datorn och jobbat på med boken. Är inne i ett kapitel som kräver en hel del både läsning, skrivande och putsande. Det lär nog vara mitt fokus i ett par dagar framåt. Fick ihop 3.367 tecken, vilket inte är särskilt mycket, men fick rätt mycket gjort då det gällde struktur och ordning på kapitlet. 393.427 tecken är det i alla fall just nu så här före lunch.
Fick telefon från Sveriges Radio P3 i Malmö som undrade om jag visste något om Ufopodden. Det gjorde jag ju. De behövde någon som kunde komma till studion för att prata ufo så där föll ju jag bort. Ringde Mikael Karlsson i Lund som lovade ställa upp, bara det fungerade med tid. Han jobbar ju hela dagarna så vi får väl se hur de löser det.
Har också varit i kontakt med Aftonbladet som jobbar på en helt annan historia. Ska bli intressant att se hur det går med den eftersom det finns en del problem med personen som lämnade de första uppgifterna. Mer ska jag inte skriva så att jag inte spräcker något för reportern där.
Som ni har kunnat läsa i mina bloggar under helgen så gick en av mina tidigare arbetskamrater på DN bort i slutet av veckan. Jag har inte velat skriva namnet eftersom jag inte varit säker på hur familjen har velat ha det men nu är det klart att jag får det.
Det är min kamrat och kollega Bosse Keskikangas som har gått ur tiden, bara 64 år gammal. Bosse och jag jobbade tillsammans som ett team på tre under flera år då jag satt som kvällsreporter på DN.se (vilket jag ju fortfarande gör) och Bosse var sportredaktör.
Då hade Bosse fungerat som chef och skribent på olika avdelningar på DN, bland annat Konsument, Ekonomi och Motor. Han var en verklig kamrat, omtänksam och hade lätt till skratt, och han var skicklig i yrket. Tillsammans med Staffan Kihlström och Ole Rothenborg utgjorde vi under lång tid en välsedd kvartett på La Barca och Lilla Asien.
Mexicana var hans älsklingspizza. Och han såg alltid till att det blev över en liten bit även till mig 🙂
Vi hade flera intressen gemensamt, inte minst böcker och läsning. Men också öl som vi kom att diskutera vid flera tillfällen. Bosse hade lyckats komma över en låda med en Mariestadsöl som lagrats under en resa över ekvatorn! För mig som gammal Mariestadsbo var detta något speciellt och vi hade bestämt att ses i nästa vecka för en bit mat och mera prat. Då skulle Bosse ge mig ölen och själv skulle jag prångla på honom någon av mina böcker som tack.
Men så blir det alltså inte.
En annan gemensam sak var att vi båda älskade surströmming och vi hade glädjen att kunna bjuda hemma Bosse på ett par av våra surströmmingsskivor här i Järfälla. Uppvuxen i Kiruna var strömmingen en bruksvara för Bosse. För oss var det festmat som vi åt en eller högst två gånger om året. När Bosse satte sig till bords var det inte så noga med klämmor och hackade lökar utan han åt gärna strömmingen direkt som den var med mandelpotatisen som enda tilltugg.
När han var tvungen att flytta under en period i slutet av förra året, hans lägenhet skulle renoveras, ringde han och ville skänka lite böcker. Det var då jag tog det som skulle bli min sista bild av honom, den ni kan se här ovan.
Bosse hade ett stort hjärta och stort rättspatos, han visste vilken sida som var viktig att stå på – de svagas och dem som inte hade makten och tillgångarna. Han var modig och när det blåste som hårdast kring honom och kring de av hans arbetskamrater som plötsligt ansetts ”överflödiga” så ställde han sig upp och talade ut.
Bosse var heller ingen som klagade. Trots att han drogs med flera fysiska problem tog han dem med jämnmod. Hans egna tillkortakommanden fick aldrig stå i vägen för annat.
Det är riktigt tråkigt att Bosse är borta. Hans varma personlighet och alltid glada humör, trots problem och trots att han under sina sista år på tidningen blev illa behandlad av sin arbetsgivare, gjorde att det alltid var ett nöje att prata bort en stund med honom.
Bosse, du är saknad. Och du försvann alldeles för fort. Vi är många som saknar dig, inte minst din vän och tidigare livskamrat Bella och sina barn Moa, Johan, Axel och Isa.
Innan det var dags för att gå till jobbet fixade jag en tvättmaskin och hängde den. Lunch blev ett antal rester framför ett avsnitt ”Simpson’s” och så hade jag lite kort kontakt med Niklas som är kvar i Sveg för att bevaka bussolyckan för TT.
På jobbet blev det drag direkt då det exploderade en bomb på tunnelbanan i S:t Petersburg. Sedan satt jag och lajvade i flera timmar innan jag fick skriva huvudtexten till papperstidningen också. Matpausen blev inte förrän 19.30 då jag snabbåt en pizza på La Barca.
Resten av kvällen blev ett uppdaterande av terrordådet. Och lite annat smått och gott.
Bosse på jobbet. Rulltobaken i högsta hugg.
Jag och Kalle Holmberg, sällan sedda tillsammans. Vi jobbar på olika skift och fångades här av Mia Holmgren då Kalle råkade vara här i dag.