Dagen började vid 06.20 och sedan plockade jag och Markus upp Fred Andersson i Märsta och så körde vi vidare till terminal 5 där Felix Herngren och John Nordling redan var på plats.

Att resa med Felix har sina positiva sidor. Allt går lite snabbare och dessutom åt vi trevlig frukost i American Express-loungen. Jag tog en smarrig omelett och en fräsch juice.

Medan vi andra åt ägnade sig Felix åt att försöka förstå sig på en kamera han ska använda under resan och John åt att försöka få igång myggorna till ljudet.

När det väl var dags att gå på planet fick vi ett trevligt prat med kaptenen ombord, Lars Naur, som hade handplockats för att Felix och John skulle kunna filma i cockpit under starten och en stund in i resan. Han visade sig vara en riktigt bra person som flugit för SAS i 33 år och dessförinnan 300 timmar Viggen åt Flygvapnet. Bland annat från F6 och F7 i Västergötland.

Lite kul var att han hade en uppblåsbar jordglob med sig som han visade oss. En enklare form av gps!

Efter en stund lotsades vi förbi i en särskild vipkö och fick gå ombord efter de rullstolsburna. Men väl ombord satt jag och Fred långt bak i ekonomiklass medan Felix hade betalat upp sig till lite bättre, John hamnade däremellan. Bra var att jag inte hade någon intill mig, båda platserna var tomma. Det gjorde att jag kunde lägga mig ned (i alla fall halvligga) under tjugo minuter men något sova blev det inte.

Men det häftigaste var när jag och Fred fick lösa av Felix och John och sitta med i cockpit när vi flög över Island och vidare mot Grönland. Något man inte får så många möjligheter till.

Då fick också jag chansen att intervjua kaptenen om hans ufoobservation 1991 då han i fullt dagsljus sett två föremål över Danmark. Lars hade lite svårt att beskriva dem men de var som mörka punkter med ett ljus kopplat till sig. När han kollade med flygledningen kunde den inte identifiera det han såg så han skrev en rapport efter landningen.

Det var mycket mindre utrymme i cockpit än vad vi hade trott men väldigt häftigt att sitta med där i drygt 30 minuter och kunna fråga om allt. Vi blev till och med bjudna på glass, något som var en tradition för kaptenen och andrepiloten när de passerade Grönland fick vi veta. Då kände vi oss lite speciella.

Lite dramatiskt var det också för precis när vi skulle slå oss ned kom vi in en några av de värsta luftgropar jag känt och vi kunde knappt få på oss trepunktsbältena. Det hoppade och skakade och ett larm tjöt en kort stund. En hel del flaskor och annat brakade omkring i passagerarutrymmet bakom oss innan vi var ute ur den väldigt oroliga luften. Under tiden slet vi med att få på Fred hans bälte som trilskades. En utmaning, det kan jag lova.

Vi kunde konstatera att det inte är så lätt att se så mycket framåt när man sitter i cockpit. I alla fall inte nedåt, framåt. Men vi såg Islands snöklädda vulkaner till höger när vi passerade öriket. När vi väl var framme vid Grönland hade piloterna fått in sin mat så då tackade vi för oss så att de kunde äta i lugn och ro.

Resten av resan gick åt till att läsa (en bok om orkankatastrofen i Galveston 1900), se på film (om en politiker som träffar sin före detta flickvän som befunnit sig tjugo år i dvala på ett rymdskepp och inte åldrats en dag) och äta en god kycklingrätt (som jag lyckades spilla en bit av på byxor och skjorta). Sedan var vi framme i Newark där vi sa hej då till kaptenen och besättningen och så var det bara att hämta ut bagaget och gå igenom ”immigration” där vi fyra gick tillsammans. Felix berättade att vi var ufointresserade och att vi var i USA för att träffa andra intresserade och sedan tog det hur lång tid som helst för var och en av oss att prata oss förbi killen i kontrollen. Han ville veta allt! Kön bakom oss var nog inte lika imponerade.

För att komma vidare till Las Vegas fick vi ta det obemannade tåget till terminal A där det blev en säkerhetskontroll där Felix väska med kameror och annat fick en extra genomgång.

Eftersom vi var hungriga stannade vi till på ett ”Smokehouse” som serverade goda ostburgare där jag tog en god tysk pilsner, en Ramstein, och mejlade med Chris Mellon som vi hoppas få intervjua i San Francisco. Han var helt klart positiv men visste ännu inte vilken tid han ska hålla sitt anförande på den konferens som kommer att samla många spännande namn där. Jag drog också i väg ytterligare ett mejl till Jacques Vallée som redan tidigare sagt att han ska försöka ställa upp medan Fred fiskade vidare han också. Där har vi en kvinna som säger sig ha blivit ombordtagen på gång.

Fred har fixat massor inför resan och vi ska till exempel få intervjua SETI-institutets Seth Shostak också!  Coolt!

Jag har också hållit kontakt med familjen hemma så fort det har varit möjligt och lagt ut uppdateringar på Facebook men hela tiden vi varit i luften har det inte gått.

Resan var lång – åtta plus fem timmar i luften – och jag hann se hela ”Indiana Jones and the dial of destiny” som var bra i slutet men med en alldeles för lång biljakt i mitten. När jag skriver detta hade klockan hunnit bli 02 svensk tid, 20 östkusttid, och vi var fortfarande på väg mot Las Vegas. Lång dags färd mot natt.

Framme i Las Vegas möttes vi av Felix och Freds agent Fia och hennes Marcus som hjälpt till med mycket av planeringen för den här resan och sedan blev det hyrbilar till MGM Hotel där vi ska bo två nätter. Men vi lyckades samla oss till en sen middag innan det blev sängen och jag åt en mycket god linguini med musslor och en Founders All Day IPA till den.

Inte helt lätt att somna sedan tyvärr och sedan vaknade jag flera gånger under natten.