I en nyligen publicerad rapport på den kanadensiska regeringens webbplats från den högsta vetenskapliga rådgivarens kontor konstateras att de kanadensiska myndigheterna bör ta ett större ansvar när det gäller civila ufoobservationer. I rapporten uppmanas till att ge en avdelning eller myndighet till uppgift att hantera dessa frågor. Som exempel pekar rapporten ut Kanadas rymdmyndighet.
Denna myndighet skulle samla in rapporter, undersöka dem och publicera sina resultat så att alla kan ta del av dem. Inget hemlighetsmakeri. Här nämns franska Geipan som ett bra exempel.
Man vill också se att piloter och flygledare lättare ska kunna rapportera det de ser. Detta utan att känna något stigma.
För att nå ut till allmänheten vill rapportskrivaren också att man utnyttjar offentliga bibliotek, museer och vetenskapliga centrum. Och, viktigt, allmänheten ska kunna få svar på sina frågor för att undvika desinformation och skapande av konspirationsteorier.
Rapporten är en tydlig fingervisning om att de kanadensiska myndigheterna vill se ett ökat engagemang när det gäller ufoobservationerna i landet och att man vill göra detta med vetenskapliga verktyg och på ett öppet sätt.
Det är verkligen glädjande att se hur regeringens högsta vetenskapliga rådgivare, Mona Nemer, tar ufofrågan på allvar och att hon gör det på ett sätt som man skulle önska att också de svenska myndigheterna skulle göra. Istället har Sverige låtit ufofrågan försvinna in i glömskan från att man varit otroligt aktiv under många år, först i form av Försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning, sedan FOA och på slutet även Foi.
Själv fick jag svar i dag från Riksarkivet om att jag kommer att få ut tidigare hemliga delar av dokument som rör en militär operation med tydlig ufoanknytning. Mycket positivt. Vi får se när jag också får tillgång till själva dokumenten. Återkommer!
Annars har jag ägnat en stor del av dagen till att sortera en del av materialet som jag och Fred fick med oss från Skärplinge och Peter Nilsons dödsbo i går. Väldigt mycket fint där samtidigt som mycket återstår att gå igenom. Men det får bli först när jag är klar med Ebbe Schöns arkiv.
SMHI hade varnat för regn men istället fick vi en otroligt vacker eftermiddag och kväll. Så när våra gäster, Börje och Ammi och Johan och Ann-Sofie kom sken solen för fullt och när jag skulle grilla våra entrecôter höll jag på att flyta bort. Först värmen från grillen, sedan solen på det.
Men först inledde vi med en välkomstdrink i köket (GT eller alkoholfri skumpa dracks det) och sedan satte vi oss i soffan för att äta lite oliver, vitlöksklyftor och ölkorv. Jag plockade fram några av de fina saker som vi fick med från Skärplinge och så kikade vi på dem innan det var dags att möta solen på riktigt.
Det blev en lyckad kväll. Och jag och Anneli hade slitit hårt för att få till gott kött, bra mozzarellasallad och smaskig potatissallad. Och värmen höll i sig fram till 22-tiden då gästerna gav sig iväg. Johan var snäll och körde Börje och Ammi till Söder.
Jo, Johan hade också med sig två affischer, en till mig och en till Börje, med astronautautografer och Börje gav mig och Anneli en av sina böcker – ”Sverige i topp – 1959”, en härligt nostalgisk bok om ett är som jag inte ens minns men som jag ändå kommer att läsa om som om jag varit med. Och dessutom fick vi var sin lokal Söderöl plus ett glas med Gagarin på. Perfekt!
”Till Clas och Anneli, goda vänner i vått och torrt. Det var inte bättre förr men det är värre nu”, skrev Börje till oss på bokens första sida. Och visst är det så.
Börje har också som vana att hitta på något fyndigt att säga när han är bortbjuden. Och så här lät det efter middagen. Då ska man veta att Johan fick köra en bit för att hämta honom och Ammi:
”Tack, Johan, för din långa bilsväng
som ledde fram till detta fenomenala gäng
där vi träffade en kille vid grillen
och Anneli med sin esprit.”
Så var det och vi hade riktigt trevligt ändå fram till kvällens slut. Då hade molnen lyst upp himlen i rosa härliga färger medan solen var på väg ned.
