I dag åkte hela familjen till Tekniska museet för att se den nyöppnade utställningen om rymdfart, med betoning på det amerikanska månprogrammet.Det blev ett par trevliga timmar bland modeller av rymdskytteln, Gemini- och Mercuryfarkoster och så givetvis en Apollomodul. Vi passade också på att hänga med på en trettio minuters guidad tur med en guide från Tekniska som säkert hade gjort sitt bästa för att lära sig lite om rymdfartshistoria men som inte hade det så lätt med fakta och uttal. Den ryske chefsteknikern Sergej Korolev kallade han Koroltjoff och Richard Branson blev Charles Branson. Undrar om han tänkte på Charles Bronson. Det var en hel del annat också men jag lät det sila genom skallen utan åtgärd.

Nu fanns det en hel del att se, fast jag hade nog väntat mig mera. För om man har sett några utställningar om rymdfart så var det många igenkännanden och inte mycket nytt. Men om man aldrig tidigare sett någon liknande utställning så antar jag att det kunde vara spännande, inte minst för de yngre.

Vid en monter träffade jag en kille från Skåne som hade varit på studieresa till Houston en gång och träffat John Young, en av USA:s mest erfarna astronauter. Där blev man ju lite avundsjuk. Ville man komma nära en äkta astronaut på utställningen fick man nog köpa den signerade rymddräkt där svenskättlingen Buzz Aldrin satt sitt namn. Ni kan se den ovan. 15.000 pix kostar den. Jag hoppade.

När vi var klara så var det med viss bävan som jag återvände tillbilen som stod parkerad på Sjöhistoriskas p-plats. Lustigt nog har Tekniska museet ingen egen parkering vilket är märkligt. Det finns några platser alldeles framför entrén men där fick man inte stå. Den handskrivna skylten som varnade i minst sagt oklara ordalag om att man nog kanske kunde få böter eftersom detta, som såg ut som en parkering, inte längre var det fick i alla fall oss att dra till säkrare marker. Men tolv andra stackare som ställt där hade fina små böteslappar på rutorna.

Inte heller Sjöhistoriskas var klockren. Där hade jag dragit mitt kort men aldrig fått någon biljett. 40 spänn åt skogen. Försökte hitta ett nummer att ringa för att anmäla felet men den detaljen hade p-bolaet givetvis inte velat ha med. Så jag petade i en femma till för att se om biljetten kanske hade fastnat och att den kanske följde med ut om jag pröjsade en till. Det gjorde den på ett sätt, men ändå inte. Nästa biljett innehöll nämligen, förutom femkronorstiden, också en spegelvänd avbild av den biljett jag aldrig fick, fast bara någon centimeter av den. Man kunde, om man var välvillig, ana att det stod 16 på klockslaget.

För säkerhets skull skrev jag en lapp, gjorde en pil som pekade på siffran 16, och lade det hela i vindrutan. Vet inte om det passerade någon p-människa men böter slapp jag i alla fall.

Har ägnat fyra-fem timmar åt bokskrivandet också. Roligast var när jag lyckades spåra en kvinna som en gång i tiden bodde i det hus där telefonväxeln i Kärendöjärvi låg. I januari 1963 närmare bestämt. För då passerade en stor meteor in i atmosfären och ställde till med en del spännande fenomen just där. Resten får ni läsa i boken!

Hann titta på Vita huset med Anneli och så lagade hon en gudomlig lax som vi alla åt med god aptit. Och när vi satt och åt ringde Aftonbladet och ville att jag skulle titta på några bilder som de fått in från en läsare. Bilder tagna söder om stan och som visade ”ett stort antal kända föremål”. Plockade fram till den bärbara till bordet och kikade på de inmejlade bilderna mellan laxtuggorna. Och visst kände jag igen föremålen. Vi hade själv asett dem på väg hem från Tekniska några timmar tidigare. Det var ett antal kondensstrimmor från flygplan på väg mot sydväst upplysta av den lågt stående solen.

Jag håller också på att läsa Mariana Stjernas märkliga bok ”Agartha – jordens inre värld” där Mariana uppenbarligen lägger fram vad hon menar är bevis för att jorden är ihålig och att det där inne lever en mänsklig ras som kommit oändligt mycket längre i utvecklingen än vi har. Jag har några sidor kvar innan jag kan ge ett klart omdöme men jag måste erkänna att det nog lutar åt att jag trots allt inte är övertygad om hennes tes.

Hela familjen framför en äkta fallskärm från Apolloprojektet.

Niklas tittar på en film i montern som handlar om rymdkapplöpningen mellan USA och dåvarande Sovjet.

Barnens lunchlådor tog också intryck av drömmen om rymden.

Liksom denna.

En modell av Mercurykapseln Friendship 7.

Och skorna som de såg ut i en prototyp för Mercuryastronauterna.

Den som undrar hur man bajsade i rymden kan titta på denna blöja med vidhängande påse och glädjas åt att vara kvar på jorden.

En modell av manöverpanelen på månlandaren ”Eagle” som de två första astronauterna landade på månen i 1969.

Den stora hallen med bland annat Apollomodulen, Mercurykapseln, Geminikapseln och Agena Target-modellen,