Efter frukost på nybakat bröd (tack för det, Åsa!) så lämnade jag Anneli för en dag på stan med Åsa och Clara och körde de 60 kilometerna till Karlskoga för att träffa Owe Lewitzki, som ni kan se på bilden ovan. Owe var en gång aktiv inom Karlskoga UFO-Center men har nu börjat gå igenom sitt gamla föreningsmaterial för att kunna donera det till AFU. Så bit för bit för vi en del av det han har.

Jag kom fram till Owe strax efter 10 och blev sedan sittande i hans kök för att prata i flera timmar. Den här gången hade han gjort i ordning tolv-tretton kassettband och lite annat som jag kunde ta med mig när vi skildes åt vid 14.30-tiden.

Men under de timmar som vi hann ses blev det en hel del pratat och dessutom visade Owe mig en del av ett mycket intressant tyskt teveprogram om Fata Morgana, alltså hägringsfenomen, som jag sedan fick med mig på en sticka.

När jag satte mig i bilen ringde en man från Karbenning och berömde mig för min bok ”Stora boken om naturfenomen” som han läst tre gånger. Inte illa! Mannen hade också en observation av något som han inte kunde begripa sig på att berätta för mig. Faktum är att vi pratade hela vägen tillbaka till Örebro och sedan en kvart på parkeringen utanför Claes och Åsas hus.

Det han hade sett tror jag nog att jag kan förklara men det hade inträffat klockan 18.54 den 19 januari och skakat honom ordentligt. Utanför sitt fönster på andra våningen såg han hur ett orangefärgat föremål steg upp mot himlen, där inga stjärnor syntes på grund av dimma, och sedan ljudlöst gled från norr mot hans högre sida. Så snart föremålet försvunnit kom det ett nytt i samma bana och sedan ett till, därefter två.

Det var 15 grader kallt ute men mannen öppnade fönstret för att kunna höra om det kom något ljud från de orangefärgade föremålen, men de var alla ljudlösa. När jag frågar om storleken på en utsträckt arm svarade mannen att de var större än hans tumme.

Jag förslog att det kanske kan ha varit thailändska rislyktor, ufoballonger, vilket mannen hört talas om men aldrig sett. Riktigt övertygad kände han sig inte men mina många beskrivningar av observationer av sådana som jag och andra i UFO-Sverige undersökt fick honom i alla fall att ta sig en ordentlig funderare. Han hade inte berättat om det han sett för någon annan än sina föräldrar och så för mig. Men nu bad jag honom att undersöka om det kan ha varit någon inom någon kilometers avstånd åt norr som släppt upp sådana ballonger, vilket han lovade göra.

Det var ett trevligt samtal och jag försökte absolut inte övertyga honom om att jag satt inne med förklaringen. Istället sa jag att mina erfarenheter kunde vara en pusselbit som han själv kunde använda nu när han började fundera på vad det egentligen var som hade seglat förbi på himlen.

När vi pratat klart om detta, naturfenomen, UFO-Aktuellt och Tunguskasmällen 1908 så åkte jag till Max för att äta, något jag inte hunnit göra i dag. Pratet med Owe tog all tid och de två kokta ägg jag fick där räckte inte riktigt. Men Max hade också ett gratis WiFi-nät så det passade bra att stanna till för att också hinna skriva bloggen så här långt.

Men sedan kom övriga hem och jag åkte in till Claes och Åsa igen där kvällen bjöd på en god middag med ett suveränt vin och lite kortspel. Men mest prat som det ofta blir. Framåt midnatt var det dags att knyta oss.