I dag bar det alltså av mot Toronto som ni kunde se av min blogg i går. Planet gick 06.40 från Bromma mot Bryssel där jag skulle byta för hoppet över Atlanten. Så var i alla fall planen. Om allt gick enligt den så skulle jag vara i Toronto 12.45 lokal tid och för att bli upphämtad av en bil på flygplatsen för transport till hotellet, Hyatt Regency på King Street West.

Riktigt så enkelt skulle det dock inte bli.

Det började med att jag snällt infann mig en stund före 05 på Bromma precis som de sade åt mig att göra när jag ringde i går. Det var bara en hake. Flygplatsen hade inte öppnat då. Så dr blev jag stående med en trevlig man som skulle till Gambia, Ebrima Jobe som jobbat på ABB hela sitt liv, innan det kom en snäll vakt och öppnade åt oss.

Efter en stund sprang jag på en arbetskamrat, DN:s Brysselkorrespondent Henrik Brors, som var på väg till jobbet denna måndag. Han veckopendlar nämligen dit. Så vi hann sitta ned och prata en stund innan angnarna skildes från vetet och jag som enda Business Class-resenär kunde slå mig ned på plats 1A med en tom stolsrad till höger om mig. Gott om plats för benen och gratis frukost plus tidningar ingick.

Vad som däremot inte ingick var bra väder i Bryssel där dimman låg tät. Så vi stod och väntade på att få lyfta i väntan på klartecken från Belgien. Eftersom jag hade en timma och fem minuter på mig till anslutningen över Atlanten var jag lite orolig och det blev inte bättre av att vi till slut kom iväg en timma och tjugo minuter försenade, 08.10 istället för 06.50.

När vi väl landade och jag som första passagerare rusade ut ur kabinen hade klockan blivit 10.05. Då hade jag inte en susning om ifall mitt plan, som kommit från Delhi, höll sin tidtabell. Det gick inte att utläsa någonstans och damen i informationen utanför gaten visste inget. Men hon lovade att ringa till min andra gate och säga att jag var på väg.

Och vilken väg. Vi hade landat i en änden av flygplatsen medan Torontoplanet gick från den andra, som låg så absolut längst bort det bara gick. Så jag sprang med mina väskor och oroade mig för att den väska jag skickat som bagage inte skulle hinna fram – om jag nu gjorde det.

Efter att ha sprungit i tjugo minuter, med några andhämtningspausar, fick jag syn på en sådan där rolig liten bil som flygplatspersonalen kör omkring i. Stannade och frågade med svettig panna om det inte skulle vara möjligt att få någon att köra mig resten av vägen. Det gick bra, och så rullade vi iväg i sakta mak. Men jag slapp i alla fall att springa mer.

När jag kom fram var klockan 10.30 och planet skulle ha gått för en kvart sedan. Men som tur var också det försenat vilket jag konstaterade med andan fortfarande i halsen. Och precis som sig bör så blev det ännu mera försenat vilket till slut innebar att jag nog kunde ha gått hela vägen och ändå kommit med. Men så är det ibland.

Jag åkte med ett indiskt flygbolag, Jet Airways (en Airbus A330-200), och produktionsbolaget hade bokat in mig i första klass. Jag blev närmast chockad av det måste jag erkänna. Egen plats med avskärmningar runt sig, egen teve och fantastisk uppassning. Indisk mat som smakade riktigt bra och champagne, Billecart Salmon Brut bara man sa till om det. Sätet gick att fälla och göra om till en säng också. Ni kan se hela första klass-avdelningen på bilden ovan.

Så det har inte gått någon nöd på mig utan allt funkade bra till sist. Jag har läst och tittat på lite film och ätit.

Framme i Toronto blev jag hämtad av en limousin och körd till Hyatt Regency där jag bor på fjortonde våningen. Inte så illa det heller!

Inspelningen för Discovery Channel blir först i morgon tisdag så jag hinner titta lite på stan i alla fall, det var nästan 15 år sedan jag var där senast. Då med hela familjen när vi hälsade på Annelis bror och hans fru som då bodde där.

Vi ska alltså prata spökraketer i programmet och jag har redan försett producenten med en hel del bildmaterial. Tanken är att de ska göra en rekonstruktion av 19 juli-händelserna (från 1946 alltså) som jag ska berätta till. Och lite mer.

När jag duschat och fixat med mejl och blogg så gick jag en sväng på stan. Var väl ute ett par timmar, men mycket är stängd eftersom det är helg – ”Family Day” står det på många butiker som håller stängt. En förlängd weekendledighet enligt limousinkillen.

Lyckades i alla fall köpte en påse chips och en kall Pepsi så att jag kunde dega lite framför min jätteteve på rummet där de visade ”The Time Machine” som var kul att se igen. Men nu har jag varit vaken i snart 24 timmar så jag tänker nog sova trots att klockan bara är 21 snart. Men sömnbristen ska nog få mig att somna gott.

Så här sitter man i första klass.

Förra gången såg vi en bil som stack ut ur ett hus, nu såg jag en ko. Eller två.

Flyg på väg att ta sig vidare i världen.

En del av centrum. Mycket skrapor, lite butiker.

CN Tower ligger bara några kvarter bort.