I dag jobbade jag ett par timmar med boken, gjorde en intervju och skrev sedan ihop den med en annan som jag gjort sedan tidigare. Kvinnan jag pratade med hade sett en gestalt i vitt med lång klänning rusa in i en skog på hösten 2002. Tio år senare var hennes syster med om en liknande händelse. Dessa två upplevelser hamnar nu i ”Osannolikt”.

Var också ute en sväng på några ärenden innan jag lämnade bilen till Niklas så att han kunde köra till Motordepån för att byta vänster framlykta som läckte in vatten och som fick ett påpekande på besiktningen senast. 1.200 kronor tog de för det besväret. Bilar är ett ständigt läckage i familjens budget.

Hjälpte Niklas med att klistra in sina artiklar från i somras i hans urklippspärm också. Inte något som grabben själv ägnar tid åt.

På vägen in till jobbet fortsatte debatten om Steven Greers kommande avslöjande på Facebook. En del vill tro på Greer, andra inte. Jag tillhör tvivlarna. Mest för att Greer har gjort det till sitt modus operandi att att komma med fantastiska påståenden som sedan har visat sig svåra att leva upp till. Och den som tror att världen kommer att förändras i och med ”Sirius”-filmen blir nog besviken.

På jobbet har jag fortsatt att arbeta med taximordet i natt men också med en tågolycka i Småland. Och ett gisslandrama i USA. Men inget som egentligen är någon större nyhet. Det som förvånade mig mest under kvällen var att jag blev igenkänd på La Barca då jag och Bosse skulle beställa maten. När vi stod vid disken kom en man i 25-årsåldern fram och frågade om jag inte var Clas Svahn. Vilket jag ju var (är).

Det visade sig att han kände igen mig från Melodifestivalsrapporteringen och att hans kamrat, några bord bort, hade läst mycket av det jag skriver på DN.se. Så vi satte oss tillsammans med de båda och pratade nätjournalistik och hur det ska gå för papperstidningarna i framtiden. Vi hade en trevlig pratstund innan det var dags att gå tillbaka till jobbet.