I dag väntar en lång bussresa längs kusten till lerstaden Caral från 2.600 före vår tideräkning. Vi ska också stanna till vid Paramonga innan vi kommer fram till staden Trujillo under kvällen.

Vi får väl se hur trafiken blir i dag. I går körde alla som galningar, ingen bländade av sitt helljus och vägarna bestod av en kombination av vägbulor och gropar. Nu sitter vi på en veritabel lyxbuss på väg norr ut. Anneli har ju fixat den mobila uppkopplingen så det går bra att skriva från bussen.

/…/

Det blev en lång dag i en fräsch buss där chaufförerna sattes på några riktigt svåra prov inkluderande en trixig manöver inne i Caral där ett träd, en minimal korsning och traktens taxi gjorde sitt för att underlätta/försvåra vår högersväng. Allt gick bra och inga skador uppstod vare sig på buss eller omgivning. Men det var spännande att sitta längst fram, en trappa upp, och följa navigeringen.

Caral är en ruinstad från 2.600 före vår tideräkning. Här finns flera stora pyramidkomplex och vi blev guidade runt i området där kanske 3.000 personer en gång bott. Solen gjorde sitt bästa och färgsatte armar och nacke. Mycket att se även om pyramiderna var illa åtgångna.

Sedan bar det av tillbaka mellan sockerrör och majs ut till Panamerican highway. Först framåt 14.30 nådde vi Baranka – en stad där tuctucarna regerade – och där vi åt vår sena lunch beståndet av kycklingsoppa med nudlar, kyckling med potatis och grönt och en illröd jellovariant till efterrätt.

Nu är klockan snart 20 och vi är fortfarande i bussen med två och en halv timmar kvar till hotellet efter stopp i Caral och Setchin plus matstopp. Lång men intressant dag och tyvärr snart slut på batteriet.

Men vi har sett jättemycket och fått vara med om en del spännande möten och det är ju det som en resa handlar om. Och så grattade jag min kamrat Håkan E som fyller år i dag. Fick sköta grattiset över Facebook vilket var lite torftigt. Kul i alla fall att han fyller även om allt sådant var roligare på den tiden som siffrorna var lite blygsammare. Men nu är det bara en procent batteri kvar.

Framåt 19-tiden kom vi fram till Setchin i mörkret. Solen går ju ned vid 18-snåret och hade ersatts av en tunn månskära och Venus vid horisonten. Men vi vandrade oförväget in bland träden där vi till allas förvåning hittade en man bakom ett skrivbord som i mörkret gav oss tillstånd att gå vidare till ruinen trots att allt givetvis var stängt sedan länge.

Vår guide Enrique berättade och vi fotade. Över templet hängde Södra korset vackert och det var första gången som vi såg en riktigt fin stjärnhimmel sådan vi kom till Peru. Men den kommer att bli ännu finare när vi tar oss upp i Anderna.

Vi 22.45-tiden kom vi äntligen fram till Hotel Paraiso i Trujillo och kunde installera oss på rummet med laddare och allt. Rätt hungriga efter att ha levt på vatten, kex och några slurkar Baily’s som Carl-Anton bjöd på, gick vi ned i restaurangen där några av de andra redan satt, och beställde mackor och dryck. Anneli slog till med en Pisco sauer, en peruansk specialitet som man bråkar med Chile om vem som hittade på.

Bra Wi-Fi på rummet gör att den här dagen fick sitt slut också på nätet. Sova!

Försäljare vid en buss framför oss.