När vi vaknar i dag befinner vi oss på 3.812 meters höjd vid stranden av Titicacasjön. Världens högst belägna farbara sjö. Klockan ringer redan 05 eftersom Anneli glömt stänga av sin – inte kul eftersom jag frågar om det är min klocka som ringer och hon svarar ja och jag går upp och duschar.

Anneli och några till har alltså bestämt sig för att stanna i land och på hotellet medan jag och pojkarna äter frukost och går ut till båten. Vi blir 17 totalt av de 21 i gruppen. Magsjuka och förkylningar har krävt sin tribut.

Båtturen på sjön tog oss först till de flytande öarna där vi gick i land och fick träffa presidenten för Isla Ananeter, Valerio Jallahui Coila, som visade oss sin lilla ö. Vi fick kika in i deras hus och turligt nog fanns det ett utsiktstorn där jag klättrade upp och tog en del bilder, en av dem syns här nedan.

Vi fick också en ordentlig genomgång om hur vassöarna har byggts upp. Det rör sig om ett flera meter tjockt lager som ständigt måste underhållas och byggas på. På sina ställen sviktade det också betänkligt när vi gick och det var ett gungfly, på andra håll var ”marken” mera stabil.

För fem soles var fick vi också en tur på en riktig vassbåt, av liknande typ som Thor Heyerdahls ”Ra”, som tog oss till en annan flytande ö där vi kunde få en stämpel i passet, vilket kostade en soles.

Det var Titicacasjön för hela slanten under förmiddagen. För efter vassöarna väntade en 45 minuter lång båtresa till Taquile Island för lunch och köp av konsthantverk där jag till slut köpte en färgrik halsduk till Anneli för 60 soles. Här på ön är det karlarna om stickar, framförallt mössor, och kvinnorna som väver. När en man ska gifta sig gäller det att ha stickat en mössa så tät att den går att bära upp vatten i från Titicacasjön utan att allt rinner ut. Då är man ett intressant objekt för damerna.

Sedan var det alltså lunch i en luftig byggnad med utsikt över vattnet. Underbar mat med gott bröd ned stark sås och te som man kunde blanda själv från färska kokablad eller mynta till förrätt och sedan färsk fisk.

Sedan bar det av tillbaka till Puno där jag hann pussa Anneli som varit inne på stan med Leif, som också stannat kvar, och ge henne halsduken jag köpte på ön. Men rätt snart kom bussen som ska ta oss till Bolivias gräns där vi ska stämpla in för vidare färd mot samhället Copacabana. Klockan 14.45 rullade vi ut ur Puno med solen gassande. Anders Persson är med.

Klockan 18.30 är vi så i Bolivia. Eller rättare sagt 19.30 eftersom vi förlorar en timma. Stjärnhimlen är fantastisk och vi ser vintergatan genom bussfönstret.

Gränsövergången tog sin lilla tid där vi stannade framför en spänd lina (som väl var någon form av gräns), gick in på ett växlingskontor och skaffade oss bolivianska bolivianos innan vi vandrade några meter till den peruanska kontrollen för att sedan gå in i Bolivia där passen stämplades. Inte så varmt, det ska sägas, men så är det ju vinter här och höjden gör sitt till.

Vårt hotell, Rosario Lago Titicaca visade sig vara helt suveränt. Jag delar rum med paret från Piteå vilket innebär att de har ett rum, jag ett och sedan har vi var sitt badrum plus ett jättestort vardagsrum att dela på. En svit.

Pojkarnas rum går heller inte av för hackor och vackrare rum får man nog leta efter.

Klockan 20.30 sitter vi alla i hotellets restaurang och dricker öl och väntar på maten som i mitt fall blir Spaghetti Bolognese och så en fördrink som heter Singani, till mig och pojkarna. När jag frågar får jag veta att den innehåller exakt samma ingredienser som Pisco Sauer.

Gott var det och notan hamnade på 373 bolivianska pistoler, nästan lika mycket i svenska kronor. Men det blev inte så lätt att betala eftersom kyparen gjorde klart att kortmaskinen inte gillade chip. Nu gick det faktiskt eter tre kortförsök och jag slapp att tömma hela mitt nyinväxlade bolivianska sedelförråd.

Klockan 21.45 är vi klara och alla går upp till sitt medan jag och pojkarna går ut en sväng och tittar på natthimlen, som är riktigt fin men tyvärr störs lite av stadens ljus. Jag plåtar Södra korset och de svarta områdena i vintergatan och så tar jag en fin bild på Niklas och Markus med vintergatan bakom sig. Ni kan se den här ovan. Tyvärr tränger sig en del av stadens röda ljus också på från höger.

Klockan 23 är vi tillbaka på hotellet och går och lägger oss med en avtagande måne hängande vid horisonten där den lyset starkt i den tunna luften. Det känns faktiskt att jag inte får tillräckligt med luft till och med när jag ligger i sängen och ska sova.

Utsikt över en av de många flytande öarna.

En tur i en vassbåt kostade fem soles (13 kr) styck.

Fisklunchen var utmärkt.

På väg över Titicacasjön.

Carl-Anton vilar på vägen tillbaka från sjöturen.

Ett fertilitetstempel utanför Puno.