Vaknar när klockan ringer strax före 06 efter en kall natt på hotellet i La Paz där jag kört värmelementet hela natten plus en extra filt. i dag väntar ett besök i Tiahuanaco och Puma Punku – vilket ska bli häftigt. Puma Punku var allt Erich von Däniken pratade om när jag intervjuade honom för ett antal år sedan. När vi är klara där går resan tillbaka in i Peru, till staden Puno. Så är planen.
Frukosten var helt okej och Niklas och Markus hade sovit gott så nu ser vi fram emot vår sista dag i Bolivia med tillförsikt.
Bussen tar oss mot Tiahuanaco men först stannar vi på den högsta punkten på resan dit, drygt 4.000 meter, för att offra till bergen och Pacha Mama, Moder jord. På fullt allvar. Det är guiden som bestämt det och vi tillbringar en halvtimma med att samla in brännbart material, tutta på och sedan offra cocablad, godis och vin innan vi ställer oss i en ring, hand i hand, och tänker harmoniska tankar. New age i praktiken. Grabbarna bygger en alternativ helig plats med små stenar.
Framme vid Tiahuanaco, som är en stor pyramidruin, börjar vi med ett besök på museet där den bolivianska guiden tar oss runt. Fotoförbudet är inte särskilt svårt att kringgå så jag plåtar de två saker som är mest intressanta, en dödskalle i en korg (där resten av kroppen inte syns) och ett keramikföremål som visar en trepanering.
Eftersom det var en massa skolklasser som också kommit på idén att åka hit ut i dag så hoppade vi in i bussen igen så snart vi lämnat museet för att börja med Puma Punku istället. Dit är strömmen av turister är i det närmaste noll, vilket är märkligt eftersom dessa lämningar några hundra meter från Tiahuanaco är riktigt imponerande.Vi stannade där i drygt 90 minuter.
Blocken är enorma och vackert huggna, om man nu kan kalla dem för det, och flera av dem innehåller borrhål som bara är några millimeter vida. Andra ser ut om bokstäver eller hade huggits till med vinklar, hål och annat som ser märkliga ut.
Jag och Markus filmar, han med paddan och jag med kameran, så något ska väl bli bra.
När vi är klara där tar vi bussen tillbaka till Tiahuanaco och då har det lättat lite bland skolbarnsflockarna. Pyramiden är starkt eroderad men riktigt mäktig. Vi kan se flera hål som går in i den och det finns tydligen massor av gångar som ledet djupt ner i pyramiden.
Vi går på toppen där det ligger en massa små gröna stenar som lyser fint i solen. Jag tar med mig en för att kolla med en geolog hemma vad det kan vara för mineral.
Höjdpunkten är Solporten som tyvärr har ett trist avspärrningssnöre runt sig men den är fantastisk att se i verkligheten. Max Magnus bryter dock förbudet och hoppar igenom porten medan jag tar ett kort. Tar bilder och filmar en hel massa annat där innan vi fortsätter till de stora statyerna som står i templet. En av dem har vi sett någon timma tidigare inne på museet dit den flyttats för att skyddas från väder och vind. Och från galna militärer. En av dem som står kvar där ute har kulhål i sig sedan några onyktra soldater från ett näraliggande regemente pepprat den.
Lunchen intas högt upp i en restaurang på området. En jättegod soppa men blek buffé som jag tar en öl till.
Därefter börjar resan mot gränsen och Desaguadera, som samhället heter. Och övergången blir minnesvärd. Vi släpps av ur bussen, som åker tillbaka in i Bolivia, medan vi får gå genom ett fullständigt myller av folk som antingen är på väg in i Bolivia eller till Peru, cykelbud eller cykeltaxi (trehjulingar) som far fram i rasande fart och folk som säljer allt möjligt längs sidorna. Verkar knappast som om någon kollar vad som transporteras över gränsen.
Vårt mål är de bolivianska tullmyndigheterna, som går fort att passera, och sedan de peruanska där vi måste fylla i papper som tar sin lilla tid. När jag kommer fram till tjejen som ska stämpla påpekar jag att de har en ett år gammal almanacka på väggen vilket hon tycker är kul.
Sedan är allt klart och vi vandrar över gränsen där ett liknande scenario som på andra sidan utspelar sig. Kul!
Med en ny buss väntar några timmars resa till Puno, som vi fördriver med att äta jordnötter, bröd, frukt och dricka vatten där vi sitter längst bak i bussen. Och så skriver jag den här bloggen och lägger ut bilder på Facebook. Lätt trött i skallen.
18.30 är vi framme vid hotellet i Puno efter några svårnavigerade gränder (där busschauffören tryckte till en mindre buss som inte ville flytta på sig så att det knakade i den och chauffören kom utrusande men vår buss bara körde vidare) där jag träffade Anneli igen efter några dagar på skilda håll.
Klockan 20 samlas vi i lobbyn för att gå runt hörnet och ta vår sista stora middag tillsammans. Restaurangen heter Turistico och jag, Anneli och pojkarna sitter tillsammans vid långbordet och beställer in både drinkar och förrätt så att vi nästan är mätta när huvudrätten kommer in i form av fisk till Anneli och pizzor till oss andra tre.
Pizzorna visar sig växa i munnen och vi längtar alla efter en god svensk variant.
Medan vi väntade på maten smet jag, Annika och Lena ut för att handla vin till Alex som tack för allt han har gjort för oss under resan. Tillbaka håller jag ett litet tal till honom och så överräcker Lena vinflaskorna.
Vid 22-tiden betalar vi 165 soles och går hem till hotellet, pojkarna kommer en stund senare och jag möter dem i lobbyn när jag åker ned med hissen sedan jag glömt posta tre vykort. Men nu ska det bli skönt att sova. I morgon flyger vi hem.
Niklas offrar vin till Moder jord.
Solporten i Tiahuanaco.
Borrhål i sten vid Puma Punku.
Bokstäver i sten vid Puma Punku.
En fallen port i Puma Punku med hål för att förankra den.
Vackert bikupemönster vid Puma Punku.
Ett tempel intill den stora pyramiden.
Den stora pyramiden.