När jag tog mig upp vid 10-snåret gav jag mig ut för att fixa lite julinköp. Viktiga sådana! Första anhalt blev Bauhaus som hade rea på julgransfötter och eftersom vår gamla inte överlevt firandet från förra året så slog jag till och investerade i en ny. Anhalt två får förbli hemlig om min kära fru skulle läsa detta. Men efter den åkte jag till Jakobsbergs Centrum för att titta efter en almanacka åt Håkan Fenander, UFO-Sveriges fältundersökare i Småland, men den var så rasande dyr att jag inte köpte den.

Kikade in på Bolaget för att köpa ingredienserna till helgens mumma: Portvin, julöl, porter, sockerdricka. Resten har jag.

Köpte med en falukorv som Niklas stekte medan jag kokade makaroner. Markus dukade och så åt vi framför ”Simpson’s”. Sedan var det bara att ge sig ut i duggregnet och till jobbet – en resa som jag ägnade med telefonen mot örat.

Och då var snuvan redan på gång. Och den blev inte bättre under kvällen.

Som tur var fick vi en matleverans till redaktionen eftersom alla som inte jobbade var bjudna på julfest, gemensam med Dagens Industri och Expressen. 800 personer! Vi som jobbade kvar fick hugga in på någon sorts falafelvariant med korv och kyckling. Helt okej. Jag köpte en julmust till för att få lite julkänsla.

Så i dag behövde vi inte gå ut för att äta.

Kvällen blev lite absurd då en kvinna på en pr-firma skickade ut en lista på de som nominerats för en Grammis. Det var bara det att på listan fanns markerat vilka som vunnit! Nu fanns det två alternativ. Det hade råkat bli något fel på utskicket och ettorna var bara ett slags interna anteckningar. Eller också var det ett misstag som avslöjade vilka som kommer att vinna den 24 februari.

Redaktionen gick loss på detta och jag ringde pr-kvinnan som misstänkt nog inte svarade eller hörde av sig på sms. Till slut fick jag per sms tag på en kamrat till henne och hon visste inget utan höll på att slå in klappar. Men mitt under vårt messande skrev hon plötsligt att kamraten ringde! Jag högg direkt och bad henne be pr-damen ringa mig. Vilket hon gjorde minuten senare.

Hennes förtvivlade förklaring var att hennes telefon inte gått att ladda och först i kväll hade hon upptäckt att en massa folk sökt henne. Vi hade et långt och trevligt samtal där hon berättade att siffrorna bara var hennes eget interna tips som råkat komma med i utskicket! Och det skrev jag.

Det var rätt synd om henne.

Bilden ovan är på Tina Zenou och Staffan Kihlström. Tina jobbar sista dagen innan hon åker med familjen till Australien på två år. Hon kommer att vara saknad på DN.

Nu går jag hem. Snuvig. Men ledig sju dagar!

Kul bilskylt i kön framför. BBB888.