Klockan 06.30 lokal tid landade vi på Suvarnabhumiflygplatsen utanför Bangkok. Det var moln och disigt men det vi såg från luften var grönska. Och så skulle vädret fortsätta hela dagen – men inget regn. Det gick ganska snabbt att ta sig av flygplanet men sedan var det en lång vandring (om än på rullbanor) till passkontrollen och sedan väskhämtningen. Alla väskor hade klarat resan vilket var glädjande!

Att vi skulle få se mycket av denna flygplats i dag hade åtminstone inte jag tänkt mig. Men så blev det.

Eftersom vi skulle vara här på flygplatsen i sju timmar så fixade vi lite inför resan hem, bland annat ordnade vi kartor över Bangkok och redan på planet hade Anneli fått goda råd om hur vi bäst tar oss in till stan av en norrman som ofta reser hit.

Vid 07.30 tiden satt vi och väntade på att bli hungriga (bilden nedan) på tredje våningen där det finns en del restauranger och en av dem slog vi till på, Lee Café där maten var god och billig. En iskall Singha var inte så dumt.

Att tillbringa en halv dag på en flygplats är inte det roligaste man kan göra. Det blir mycket sittande och när man går runt är det inte mycket att se. Tax Free-butiken är svindyr och ginet är billigare på Bolaget hemma. En stor minnesplats för kung Bhumibol på fjärde våningen kostade inget.

Nu är klockan 13.00 och vi sitter vid vår gate och väntar på flyget till Siam Reap. Nätet är helt okej och det går bra att koppla upp sig i två timmar gratis. Då måste man registrera sig med namn och passnummer men det är bara att hitta på ett namn och ett nummer när tiden tagit slut och börja om igen.

Och så flög vi till Kambodja – och nu är jag och Britt-Marie på väg till Bangkok igen. Det är inte ofta jag använder tre utropstecken i en rubrik men i dag var det inte bara dags utan också helt lämpligt.

För när vi landade i Siem Reap så måste man ansöka om visum och det gick hur bra som helst för tre av oss. Men när Britt-Marie skulle få sitt visum uppstod stort rabalder vid disken och Anneli anslöt för att hjälpa henne.

Men snart stod vi alla där och under en timma försökte vi och ett gäng uniformsklädda militärer reda ut om vi skulle få resa in i Kambodja, och vidare till Vietnam, eller skickas tillbaka till Bangkok. Inte alla utan stackars Britt-Marie vars pass går ut i början av december, alltså mindre än sex månader fram i tiden. Något som myndigheterna i Vietnam absolut inte skulle godkänna.

Det ringdes massor av samtal, dokument fotograferades av och vi fick svara på en rad frågor. Snart insåg vi att detta inte skulle gå.

Det hela slutade med att jag och Britt-Marie, efter ett dygn utan sömn, sitter och väntar på ett plan tillbaka till Bangkok för att ordna ett nödpass åt henne. Jag har mejlat alla uppgifter till ambassaden, bokat hotell intill den och i morgon klockan 8 är det vi som kommer att hänga på låset.

Anneli och Carl-Anton fick gå in genom passkontrollen och packa upp våra väskor så att vi fick med oss det allra nödvändigaste. Och sedan blev det puss och hej. Vi fick underbar hjälp av en av visumkillarna som satte oss i vip-loungen i väntan på planet tillbaka, han tog också emot min betalning för biljetterna och fixade dem.

Allt gick väldigt fort på slutet och Anneli glömde packa ur såväl en skruvmejsel som en nagelsax som upptäcktes i röntgenkontrollen (det var bara jag och Britt-Marie där). Men vi packade ned det hela och vår nyvunne visumvän såg till att väskan skickades med flyget.

En himla tur att man har hängslen och livrem också eftersom Anneli i farten missade att packa ned de kontakter jag behöver för att ladda telefon och padda. Nu hade jag ett nödbatteri med så den saken ordnade sig.

Bokningen gjorde jag på Booking.com via paddan och jag valde ett hotell vägg i vägg med ambassaden. Allt för att spara tid i morgon. Dessutom har jag mejlat iväg en bild av passet och ett brev så att personalen där har allt direkt när de öppnar.

Trist när det blir så här men alltid lärorikt. Och vi får väl se hur mycket jag hinner se av Angkor Vat nu.

Kollade med flyg tillbaka i morgon och det går fem. Inga exakta tiden har gått att få fram men ankomst i Siem Reap är 09.10, 11.45, 15.15, 18.45 och 19.55. Vi får se när vi dyker upp.

Efter en stund i lobbyn gick vi ut i avgångshallen för att lösa in våra matkuponger vi fått. De räckte till var sin BK-burgare med vatten. Planet skulle ha lyft 19.40 men så ändrades avgångstiden till 20.00 och en stund senare till 20.25. Det är inte bara SJ som kan…

När vi till slut kom i luften var klockan 20.45 och det blev en rätt bumpig färd men snabb. 40 minuter senare, och ännu en flygplansmåltid äten i raktfart, flög vi in över ett upplyst och vackert Bangkok.

Eftersom vi satt på andra raden och ingen på första kom vi av planet snabbt och därmed också med första bussen till terminalen där vi åter gick igenom passkontrollen. Vi börjar kunna detta nu.

Väskan rullade fram på band 8 och en vänlig säl som jag frågade visade att det fanns en fotoautomat till höger utanför utgång B – något som andra ivrigt förnekat. ”Ingen automat här”.

Automaten visade sig vara turistpolisen som plåtade av Britt-Marie för den fins summan av 200 bath, knappt 60 kronor. Så nu har vi underlag till ett nytt pass i morgon. Därefter letade jag rätt på taxiavdelningen som var lite lurig att förstå sig på eftersom man skulle trycka på en knapp i en automat (en chaufför vi frågade förnekade bestämt att det var så man skulle göra) och där fick ett nummer som visade var den bil och chaufför vi skulle få oss tilldelade stod.

Resan skulle gå på 40 minuter sa chauffören och det var taxameter plus 50 bath och två tullavgifter som gällde. Avgifterna gick på 25 och 50 vilket vi pungade ut med och resan gick sedan längs motorvägar till dess att vi svängde av in på supertrånga gator där halv anarki men ändå ett slags ordning rådde. Bild ovan.

När vi kom fram till Landmark hotell stod taxametern på 291 bath och med det extra och lite dricks blev det 320. Helt.

Bokningen hade funkat och vi var väntade och tog sedan hissen upp till våning 18 med fin utsikt över det nattliga Bangkok. Väskorna fick vi uppburna och när vi också väl lyckats få in kortet på rätt ställe i panelen innanför dörren så blev det till och med ljust.

Att säga att det var skönt att dusch är en enorm underdrift. Och att hitta en kontakt där jag kan ladda allt i natt var också bra.

Och sent blev det. Strax efter midnatt var allt klart och vi kunde släcka och sova efter en lång och händelserik dag. Nu hoppas vi att allt går bra i morgon.

Bangkoks internationella flygplats.