Sovmorgon till 09 eftersom vi checkar ut i dag och lämnar Siem Reap i Kambodja för Ho Chi Minh-staden i Vietnam. Hade gärna stannade några dagar till i Kambodja men vi planerade för fyra dagar och enbart med fokus på Angkor Vat. Kanske värt att återvända till i framtiden.

Efter god frukost och en sista översyn av packningen gav vi dricks till personalen och gick ut till vår förbeställda taxi som tog oss till flygplatsen. På vägen passerade vi det kungliga palatset som var mera använt förr då Siem Reap var landets huvudstad.

Trafiken är spännande, många kör i motsatt riktning i en slags extrafil som mopeder och cyklister använder. Något vi kunde konstatera också i Ho Chi Minh-staden där filmen ovan är tagen från korsningen närmast vårt hotell.

Vi var framme i god tid och kunde checka in snabbt. Men, men, säg den flygresa som inte för nya upplevelser med sig. När vi stod och skulle få våra boardingkort frågade damen bakom disken om vi hade visum till Vietnam. Det hade vi ju inte utan sa att vi tänkte söka på plats eftersom det stod så på en officiell webbplats.

Så gick det inte att göra, berättade damen. Det måste vi göra nu, på nätet, för att få det vid framkomsten. Så snabbt upp med paddan och så började jag skriva i en ansökan. Under tiden dök en chef och hans underhuggare upp och tog oss åt sidan.

Vi fick veta att det skulle kosta en himla massa dollar och att det var ont om tid. Och vi kände viss rörelse av fjärilskolonin i magen. Men efter en stund frågade chefskillen vilket land vi kom ifrån och när vi svarade Sverige så tittade han på oss och konstaterade att då behövde vi inget visum alls!

Minst sagt skönt.

Nästa fråga fick oss också lite oroade, även om vi börjar bli vana nu, och det var om vi hade biljett från Vietnam. Det har vi ju. Men inte på oss eftersom den har bokats om för att åka till Bangkok i förtid. Så vi hade ingen att visa chefen. Den riktiga biljetten ligger och väntar på oss i Vietnam.

Som tur var har vi inte avbokat den ursprungliga resan ännu och då funkade det att visa papper på den.

Vi firade med att gå till passkontrollen där jag fick lämna fingeravtryck medan Anneli slapp och Carl-Anton hann lämna hälften innan han glatt vinkades iväg av passkillen.

Sedan investerade vi i var sin kall Cola i baren och Carl-Anton köpte en liten flaska Baileys för Vietnam. Man betalar med dollar och får tillbaka i dollar och lokal valuta. Och priserna är lagda så att allt kostar lite mer än en jämn dillar så att de kan kasta över oss lite extra lokala pengar.

Tre Cola i baren kostade 8,25 i USA-dollar vilket jag fick en dollar och 3.000 riels tillbaka på.

Flygturen till Ho Chi Minh-staden tog bara en timma och tjugo minuter men molnen ökade snabbt för att när vi landade visa sig bestå av ett lätt regn. Det gick smidigt att ta sig in i landet trots att jag en sekund eller två blev orolig för att vi inte hade fyllt några inresedokument och inte hade något visum. Men det visade sig att inget av detta behövdes, precis som vi blivit tillsagda i Siem Reap.

Så det var snabba steg genom passkontrollen och sedan hade våra väskor (alla) kommit på bagagebandet när vi väl kom dit. Utanför stod en glad man med en skylt med Annelis namn på och sedan satte vi oss i bilen för att köras i 40 minuter genom en myllrig och spännande 8-miljonersstad. Antalet mopedister måste räknas i miljoner och alla verkar vara ute samtidigt.

40 minuter senare var vi på vårt hotell Dragon Palace där ”Mr John”, som egentligen heter Cao Quoc Tan med lite snirklar och krusiduller över bokstäverna, tog emot. Anneli satte genast igång med att se till så att våra utflykter bekräftades och betalades (där fick jag vara med) men ett försök att avbeställa resan Ho Chi Minh–Bangkok visade sig omöjligt att fullfölja. Dessa biljetter var lågprisbiljetter som inte var ombokningsbara, vilket inte var hela världen men synd.

Hotellet är inte stort men rummen fina och ”Mr John” en utmärkt hjälp.

Framåt 17 gav vi oss ut på stan. Det regnade lite, lite och vi tog våra paraplyer. Målet var att korsa vår gata, Pham Ngu Lao, som inte går av för hackor vilket ni kan se på min lilla film här ovan. Enda sättet är att gå till ett övergångsställe (om man inte är vietnames, då duger alla öppningar) och helst ett med grön gubbe.

Men man kan inte få allt. Vi tog chansen vid ett övergångsställe utan några gubbar och stack sedan över när lokalbefolkningen ansåg att det var okej. Märkligt nog överlevde vi.

På andra sidan gick vi in på en stor ”foodcourt” med mängder av vietnamesisk mat och efter att ha gått runt och besiktat en rad matställen där jag hittade en biffrätt med en massa godsaker på Lau Thuyen Hotpot medan de andra två köpte några välmatade nudelsoppor på en restaurang intill och efter att jag köpt en burk öl för 25.000 satte vi oss och åt tillsammans.

Maten var utmärkt och kostade bara 65.000 styck, cirka 30 kronor, men kanske lite lite i min smak.

Under samma tak fanns också en rad butiker där Anneli hittade ett par Niketröjor (äkta eller inte, vem vet) till pojkarna för 340.000 totalt. Lite längre bort låg en liten matvarubutik där vi kunde fylla på med ett par Saigonöl, lite godis och ett rör med lokala Pringleschips under annat namn.

Regnet har alltså varit vänligt och vi satte oss på en Burger King (var tvungen att plugga med en ostburgare, liksom Carl-Anton) och tittade på folk. Eftersom de även serverade öl blev det en 333, ett annat märke, och sedan satt vi och pratade och chattade med Britt-Marie i Bangkok, en bra stund.

Passade också på att plåta en massa mopedister som passerade utanför. Underbara bilder! Tyvärr bara med Nikonkameran så dem får jag lägga ut när jag kommer hem.

Framåt 21 kryssade vi oss hem förbi moppar, människor och tillfälliga restaurangbord längs trottoaren tills vi siktade vårt hotell igen. Då hade vi slunkit in på en butik och köpt fyra vykort. Dagen summerades sedan över lite chips och Bailey’s på Carl-Antons rum innan jag gick ned med tvätten för att lämna in den. I säng strax efter 23 vilket inte är så illa. I morgon ska vi åka till tunnlarna!

Anneli gör klart hotellbokningen med ”Mr John” som egentligen heter Cao Quoc Tan med lite snirklar och krusiduller över bokstäverna. Mycket bra service.