Ännu en dag fylld av det hemska som hände i Blacksburg. Och slutet av dagen blev värre än någon hade kunnat tro. Bilden ovan är en skärmdump från NBC:s hemsida där massmördaren Cho Seung-Hui visar sitt förakt för allt liv och för sin omgivning.

Fram till klockan 22.30 så visste vi egentligen inte så mycket om vem Cho egentligen var. Han hade tagits in på en psykiatrisk klinik 2005, förföljt kvinnor, knappt svarat på tilltal och varit en enstöring som få i hans omgivning kunde få kontakt med. Det visste vi. Men vid en presskonferens 22.30 berättade polisen att tevebolaget NBC hade fåt ett paket från Cho, ett paket med filmer, bilder och texter. Ett paket som vi snart förstod var postat mellan de första dödsskjutningarna och den massaker som han sedan startade. Ni kan läsa min artikel om det hela HÄR.

På filmerna möter vi en person som känner sig förföljd av hela sin omgivning, som skyller blodbadet på alla andra och som jämför sig med massmördarna i Columbine och med Jesus Kristus.

I taxin på väg hem diskuterar jag Cho med chauffören och vi kommer båda snart fram till att det finns gott om människor som rör sig i samma psykiska träsk som Cho men som aldrig skulle komma på idén att mörda 32 oskyldiga. Så vad är det då som får en del att släppa alla spärrar?

Det är givetvis omöjligt att helt säkert säga. Men klart är att ju fler människor vi blir på jorden desto fler kommer också att falla ur ramen. Och i ett samhälle så fixerat vid våld och med så enkel tillgång till vapen kan frustration och sjukliga fantasier lätt omsättas i ond bråd död.

Det finns också andra varningsklockor. I samhällen som inte förmår ta hand om dem som mår sämst och som satsar på de som redan har det bra och ser enbart till framgång och företagsamhet, där riskerar många att hamna vid sidan om.

Men steget från att bli ensam kvar och må väldigt däligt till att börja skjuta ihjäl sina ”kamrater” är oerhört stort. Trots det händer det två gånger per år i USA.