Dagens mest dramatiska händelse var att jag rusade in i en stol i källaren och förvandlade min ena tå till ett värkande blåmärke. Säg sedan inte att vi bokmalar lever ett stillsamt och händelsefattigt liv. Det är knappt så att jag kan gå på foteländet men eftersom Anneli kom hem och kände sig hängig blev det undertecknad som fick ge sig ut för att handla lite föda till det hungrande kylskåpet. Eftersom jag går som en pensionär utan rollator så åkte jag till traktens minsta butik och stapplade runt den med varukorgen bågnande. Dyrt men smärtfritt (åtminstone mera smärtfritt än om jag skulle ha tagit mig runt Willys, då hade jag dött).

Annars har jag knattrat ett kapitel till i dag och i morgon blir det ännu ett. Tittade in som hastigast till Andreas, Mikael, Inga-Lill, Bernt och Mattias som höll styrelsemöte i Stockholms UFO-förening innan jag hamnade här hemma igen.

Ringde upp Solveig i trakten av Nås som sett en spökarmé vandra genom bilen någon gång i början av 70-talet. Har pratat med henne några gånger förut men tänkte ta med hennes upplevelse i boken så jag ville kolla några saker. Hon var inte ensam när det hände utan hade sin man med sig. Givetvis är han död sedan drygt tio år vilket är typiskt när man väl ska undersöka en intressant historia som den här. Vet inte varför det ofta blir på det viset att när något väl känns intressant så dyker det alltid upp något problem som ställer till det. Men tån känns trots allt värst i alla fall.