Stod en stund och pratade med Nadja på DN:s postcentral i dag. Hon var nyfiken på vad det intressanta paketet från Ryssland hade innehållet. Även om hon hade misstänkt att det var spännande saker. Vårt samtal kom att handla om hur olika vi svenskar och många ryssar ser på den verklighet vi alla omges av.

Jag försökte förklara att ryssarna i grunden är vetenskapsskeptiska, att de under så lång tid har sett vetenskapen styras av politiken att de inte längre tycker sig kunna lita på forskarna och därför gärna tror på både det ena och det andra istället. Inte så konstigt kanske. Under hela Stalinepoken anpassade forskarna sina resultat för att passa maktahavarna. Bäst så om man ville behålla livet.

Ännu i dag finns en stark tro på övernaturligheter i detta stora land. Inte minst på tefat och utomjordingar. Själv kan jag inte undgå att se detta som ett varningens tecken också för oss. När vi börjar tvivla på forskarnas ärlighet och slutligen också på den vetenskapliga metoden så glider vi in i ett tillstånd där allt är möjligt, bara det låter bra.

Det ryska exemplet måste lära oss att ställa krav på ärlighet och öppenhet hos forskarsamhället och på våra politiker att inte lägga sig i forskarnas arbete. Samtidigt måste ett samhälle sätta upp ramar som vetenskapen kan verka inom.

Hur illa det kan gå syns också i USA där president Bush håller en beskyddande hand över dem som vill införa Bibelns skapelsetro på schemat, jämsides med evolutionsteorin. Utan en president med religiösa åsikter som inte sällan övergår till ren fanatism där det egna landet sägs vara av Gud beskyddat, utan honom hade den kristna högern inte haft en chans.

Religiös fanatism är inte bättre än politisk dito. Och börjar någon av dessa extrema yttringar lägga sig i vad forskarna ska ägna isg åt, då är det verklig fara på färde.