I dag fyller Niklas 27 år. Och som förälder tänker man ju alltid tillbaka på hur det var när barnen var små och hur snabbt det gått för dem att bli stora. Men ska man vara ärlig så är det ju bara i tanken som allt går snabbt, i verkliga livet har vi som familj, och pojkarna själva, hunnit med massor under alla åren.
Jag och Anneli är stolta över vår pojke som har startat sin yrkeskarriär och fixat boende på ett sätt som han trivs bra med. Han har överraskat oss på flera sätt genom åren. Att han blev journalist var inget som någon av oss hade hört ett knyst om innan han berättade att det var Södertörn han tänkte söka sig till efter avslutade år på naturvetenskaplig linje.
Att han skulle börja sjunga i kör var lika överraskande. Visserligen skickade vi honom till att pianolektioner när han var rätt liten och i dag älskar han att spela (det gjorde han inte då). Men att börja sjunga var inget som vi såg komma.
När jag träffade några av hans arbetskollegor på TT under Melodifestivalfinalen i lördags kändes det fantastiskt att höra hur han är uppskattad på jobbet, både som trevlig och glädjespridare men också för att han är en duktig journalist. Värmer ett faders- och modershjärta.
Niklas har blivit en riktigt fin kille (och det har Markus med, men det får jag säga mer om den 10 maj). På torsdag kommer han hit för att fira med oss och då får han också sina presenter.
På bilden ovan ser ni Niklas till höger och Markus till vänster och ingen av dem verkar tycka att det är särskilt varmt i vattnet. I dag träffades de och några kompisar och åt sushi tillsammans i Solna för att fira Niklas.
Annars är den 12 mars den dag då Anneli opererade sin avslitna hälsena. Jag körde henne till Danderyds sjukhus i ottan och sedan åkte jag hem för att ta emot sotarna som skulle komma. De var inte nöjda eftersom vi saknade en inspektionslucka till kaminen i källaren och ett glidskydd till stegen var inte bra.
Så jag åkte till Bauhaus och köpte båda sakerna och beställde sedan montering av dem eftersom sotarna skulle komma tillbaka lite längre fram för att kolla upp det hela.
Ett tag under dagen var både jag och Anneli tillsammans med var sin läkare eftersom jag bokade tid på vårdcentralen tidigt för att få nya astmamediciner. Det gick bra och jag kunde hämta ut dem senare på eftermiddagen då jag åkt tillbaka till Danderyd för att hämta Anneli.
Hon var lite trött efter att ha sövts och hade ont i benet sedan läkaren flyttat på några senor för att kunna bygga upp hennes hälsena igen. Gipsad var hon också och kommer så att förbli i tre veckor. Sedan ytterligare åtta veckor innan hon är bra. En lång tid att hoppa på kryckor. Men Anneli är stark och har ett gott humör, så hon kommer att fixa det.
Framåt kvällen lagade jag entrecôte med champinjoner och wokad potatis till henne och Markus. Gott!
Jag har faktiskt hunnit jobba en del med boken också och nu är 13 av de 50 bildkapitlen klara. Det rullar på. Men dagen har som ni har sett varit lite splittrad. Dessutom ringde en unge mannen som ringde mig i går. Han ville att jag skulle prata med hans pappa om ufo och vad jag gör för att pappan ska förstå honom själv bättre. Jag lovade göra det.
Sedan ringde jag själv till Robin som varit med om en mycket märklig klotblixtobservation. Han, och ett annat vittne, såg en handbollsstor klotblixt komma in genom en fönsterruta – utan att skada den – för att sedan träffa de hörlurar Robin hade på sig. En mycket ovanlig händelse som jag intervjuade honom om och senare hoppas få prata även med hans medvittne om.
Tittade på första delen av Michael Jackson-dokumentären. Hemskt.
I säng 00.30. Då hade Anneli slocknat sedan länge.
Anneli efter operationen.
