Slog en signal till ”Elof Andersson” i kväll. En man som 1982 tog en bild (se ovan) av en person som satt på en hög med stenar i skogen utanför Väckelsång i Småland. Låter inte särskilt dramatiskt. Men eftersom Elof, som egentligen heter något annat, aldrig såg en mänsklig själ sitta på stenhögen när han knäppte kortet blev det hela något märkligt. Historien hamnade i Allers och Elof själv rev sig i huvudet.

När jag talade med honom för första gången i oktober 1990 berättade han plötsligt att det minsann inte var enda gången som han hade fångat en okänd person på bild just i den gläntan. Samma sak hade hänt 1972! Men tyvärr hade bilden kommit på avvägar så jag kunde inte få se den.

När jag talade med Elof i dag berättade han att flickan på bilden (som han är säker på att det är) från 1982 hade en tvärrandig mössa medan den flicka man ser på bilden från 1972 hade en långrandig mössa. När jag frågade om jag kunde få se bilden så gick inte det, tyvärr, eftersom den låda där bilden låg hade ramlat ned från en rasande hylla och blandat sig med hundratals andra bilder vilka han inte orkade sortera för tillfället.

Viktigare än så ansåg den gode Elof inte bilden eftersom han inte avsåg att leta efter den på länge ännu. Däremot hade han genom sin slagruta tagit reda på att det faktiskt rörde sig om två olika flickor på de båda bilderna.

Varför är det så här? Varför kan inte ett fall vara enkelt och lättbegripligt? Och varför måste det ofta komma störande moment som vinkelpinnar och konstiga förklaringar? Kanske för att vi rör oss med knepiga händelser. Kanske för att händelsen i sig inte tål att synas i sömmarna. Vi får väl se om Elof hittar den förlorade bilden. Om inte har han lovat att han ska tänka fram den genom att projicera bilden genom sin egen tanke i en kamera och på filmen som sedan kan framkallas. På något sätt så känner jag mig tveksam till att detta skulle vara lösningen på just mitt problem.

Det är ju väldigt svårt att utesluta att det som ser ut som en flicka med en röd och vit mössa på sig är just en flicka med en röd och vit mössa på sig. Och att Elof helt enkelt inte såg henne när han knäppte sitt kort. Om det nu inte finns en bild till. Då kompliceras berättelsen en aning.

Så har man då sålt bilen. Efter sju sorger och åtta bedrövelser som slutade med att jag skällde ut köparen på telefon dök han och hans kamrat slutligen upp nästan två timmar försenade – men nu är det klart och snart har vår gamla Camry fått en ny motor och kan fortsätta rulla mot 40.000 mil. Jag kommer att sakna henne (för det är väl som med skepp, bilar är väl också kvinnor).