Vi hade ställt klockan på 06.00 (engelsk tid) men färjan tyckte att vi skulle vakna 06.30 nederländsk tid, alltså 05.30 vår… Då ropade en glad röst ut att det var dags att äta frukost och att vi skulle vara i hamn 08.00 nederländsk tid. Det kändes inte särskilt logiskt eftersom all tid ombord är brittisk vilket står på ett antal skyltar runt om på båten, Stena Brittanica.

Well, det var bara att gå upp och lösa in våra frukostkuponger och sälla oss till vad som mest liknade en gruppresa från Delhi. Massor av indier ombord den här gången. Men frukosten var bra, en full English, med korv, vita bönor och allt det andra. En bra start på dagen trots den tidiga uppstigningen.

Strax efter 08 rullade vi i alla fall av färjan och var åter i land. Målet var att ta oss till centrala Haag och det var egentligen inga problem – men det tog sin lilla tid. Köerna in mot stan var enorma och först efter 90 minuter hade vi lyckats ta oss de närmare 20 kilometerna till vårt mål som var ett parkeringshus på samma gata som Theo Paijmans arbetar på.

Vi var väl tidiga så jag mejlade Theo och fick till svar att han inte kunde träffa oss förrän 11, den tid vi kommit överens om. Så vi ställde oss och väntade. Efter en stund kom en nederländsk bilist körande, stannade till där vi stod och drog ned rutan och frågade mig något på sitt språk som jag inte förstod ett ord av.

Men jag tänkte att jag kanske kunde vara lite positiv så jag svarade på engelska att jag inte förstod vad han sagt men att jag visste att det fanns ett parkeringsgarage femtio meter bort, där vi hade parkerat. Kille tittade förvånat på mig och sa på engelska: Det var precis det jag fråga om!

Så kan det bli.

Sedan dök Theo upp och det var riktigt kul att äntligen få träffa honom efter alla år som ansiktslösa kontakter via mejl. Efter att ha passerat av lunchalternativen, som ännu inte hade öppnat, tog Theo oss till Momiji Ramen på Gedempte Gracht som visade sig ha riktigt, riktigt bra japanska rätter. Där satt vi i 90 minuter och diskuterade hur vi kan hjälpas åt för att AFU ska bli bättre. Theo är journalist, som jag, och dessutom en boksamlare när det gäller ”ockult” litteratur från 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Förstaupplagor av Aleister Crowley och Blavatsky finns i hans hyllor bland de omkring 2.000 böckerna som är en guldgruva.

Theo är född 1963 och vi har många läsupplevelser gemensamt. Eller kanske man kan kalla dem för läsmöten. Vi har båda böcker av von Däniken, Charroux, Bergier och andra att tacka för att vi blev nyfikna på denna fantastiska värld.

När vi skildes åt fortsatte vi att prata så att Theo tog oss fel väg och vi fick gå tillbaka för att komma fram till vår parkering.

Efter att ha kört ut ur stan stannade vi på samma servicestation som jag och Anneli för något år sedan för att ta en ”krokat” och ta en toapaus. Men snart var vi på banan igen och fortsatte uppåt mot Tyskland och Buchholz dit vi anlände efter 505 kilometers körning strax före klockan 18. I början av resan kände jag mig lätt trött i skallen men väcktes av en tullpolisbil som stod och lurade längs motorvägen. Av någon för mig okänd anledning svängde den ut bakom oss precis när vi passerade och efter en stund låg den jämsides och enligt Håkan, som vågade kika tillbaka, tittade de på oss när de körde förbi.

Inget hände och vi blev inte stoppade men polisernas lilla insats gjorde att jag kände mig på resten av vägen till hotellet.

När vi kom fram var det ingen i receptionen och vi möttes av en låst dörr. Men strax tittade det ut en ilsken man i lederhosen som argt påpekade att vi skulle ta vår nyckel i ett skåp på väggen utanför dörren. Varför han var arg på oss hade vi ingen aning om. Håkan och jag tittade förvånat på varandra och gick in till vårt rum, nummer 26 på andra våningen, bara för att upptäcka att rummet inte var städat och täcken och annat låg slängd lite hit och dit.

Vi gick ned och jag ringde till det nummer som jag hittade på en dörr och strax kom en ung kvinna med ett barn på armen ut och beklagade det som hänt. Vi fick omedelbart ett nytt rum, nu på nedre planet. Och sedan kunde vi snabbt åka till den stora butiken Familia och den korvkiosk som finns utanför och som jag var riktigt orolig för skulle vara stängd för att handla lite.

Nu var den öppen och vi kunde köpa var sina currywurstar som var helt underbart goda när vi åt upp dem på hotellrummet senare. Men först gick vi en runda för att handla lite inför kvällen och kika runt i denna väldigt välsorterade butik. Jag köpte ytterligare en sorts tonic och sedan fyllde vi på med lite chips, ost, bröd, minkorvar och något mer som skulle bli vår kvällsmat.

När vi skulle betala pratade jag lite skoltyska med kassörskan som efter en stund upptäckte att jag hade min kasse stående i varuvagnen. Och det var tydligen inte bra. Hon böjde sig fram, såg upprörd ut och pekade på kassen och sa något på tyska som kan ha betytt att sådana där får man absolut inte ha med sig in. Men jag vet inte. Jag svarade snabbt att jag inte pratade tyska (trots att jag gjort det alldeles nyss) och då tittade hon ursäktande på mig och så fick vi gå.

Innan vi gick till bilen slank vi in på ölbutiken där Håkan blev djupt imponerad. Ni kan se honom spana på bilden här nedan. Nu köpte vi bara några extra öl till i kväll innan vi drog till en mack för att tanka och sedan till Flair Hotel Zur Eiche där vi bor för tredje eller fjärde gången. Efter att ha hämtat våra väskor, som stod kvar på gamla rummet, dukade vi upp våra korvbrickor, korkade upp var sin Altenmünster och gav oss hän maten.

Medan vi hade en tysk, och sedan en engelsk, kanal puttrande i bakgrunden provsmakade vi en liten whiskey och drack upp det sista ur Bailey’s-flaskan medan jag skrev blogg och svarade på mejl från när och fjärran.

Håkan knoppade in strax före 233 och jag en stund senare. I morgon kör vi till Sverige! Och jo, i kväll tog jag min sista penicillintablett mot borrelian. I gengäld har jag fått en miniversion av Bob Rickards och sams förkylning som jag hoppas ska gå över fort.

Färjefrukost.

På plats i Den Haag.

Bort med det! Här säljs det billigt. Håkan kikar i hyllorna.

Håkan fascinerades av Familias (i Buchholz) ölutbud.

Här köpte vi currywurst i Buchholz.

Jag och Håkan låter oss väl smaka på rummet.