Nu sitter jag i studio 52 på Sveriges Radio i Stockholm för att vara med och diskutera ”Var vi verkligen på månen?” med en tvivlande Tomas  Tillberg i Kristianstad under programledarskap av Helene Persson. Helene träffade mig när UFO-Sverige genomförde Mienprojektet i hennes trakter för några år sedan. Programmet sänds 11.00 till 12.00.

Jag antar att vi kommer att diskutera de klassiska frågeställningarna: Varför syns det inga stjärnor på bilderna tagna på månytan? Hur kunde astronauterna överleva färden genom van Allen-bältena? Varför syns det ingen krater efter månlandarens raketmotor i dammet på månytan?

Och varför har vi inte åkt tillbaka?

Svaret på den sista frågan är enkel. Den amerikanska befolkningen ville helt enkelt inte längre pumpa in miljarder dollar i ett projekt vars ändamål de ändå tyckte var uppnått. Det fanns helt enkelt ingen politisk vilja kvar att fortsätta.

Om USA hade satt sig för att fortsätta ut mot Mars så skulle läget ha varit ett annat. Då är det möjligt att skattebetalarna hade sett detta som en ny utmaning. För rysk del så fortsatte man faktiskt med sitt månprogram även sedan Apollo 11 landat där. Men tekniken falerade och snart så vände man sina satsningar mot andra mål i rymden istället.

Nu säger USA att man vill återvända till månen men frågan är om pengarna finns. Den teknik man använde 1969 är gammal och de som jobbade med projektet pensionerade eller avldina. Det krävs alltså att börja om från början igen. 40 år är en fruktansvärd lång tid när det gäller teknik.

Läs gärna min artikel om Apollo 11-konspirationen här.

Medan jag väntar på att gå ut i etern om några minuter så har jag och teknikern Gardar Hansen testat varandras kameror och diskuterat ljudteknik. Nu är klockan nästan 11 så nu kör vi!

Tomas är onekligen en riktig tvivlare. Nasa är skurken som han menar har monopol på sanningen. De har fört oss bakom ljuset och fortsätter med det ännu i dag. I själva verket har Nasa offentliggjort allt material från månprojektet vilket vem som helst kan ta del av.

Ett argument som var nytt var när Tomas sa att astronauterna skulle ha fått ta ett foto var tjugonde sekund om de verkligen tog 17.000 bilder under de drygt 80 timmar de vistades på månytan. Det stämmer säkert. Men det betyder ju också att de tog 45 bilder varje kvart vilket inte låter lika våldsamt. Astronauterna tog ju inte bilder hela tiden utan stannade till och fotograferade. Dessutom var det en av dem som var fotoansvarig, åtminstone under Apollo 11 där det var Neil Armstrong – därav alla bilderna på Buzz Aldrin. Och – vad i hela friden skulle detta ha med om att vi har varit på månen att göra eller inte?

Hur hamnade månstenarna på jorden? Vem plockade hit dem?

Den frågan kunde inte Tomas svara på. ”De har väl ramlat ner från månen” var hans svar. Jösses. Efter en stunds samtal kring detta menade han istället att de nog kunde ha hämtats av en hemlig sond. Men en sådan sond skulle utan tvekan ha upptäckts när den var på väg tillbaka till jorden.

Låt mig säga så här. Om månstenarna ”ramlat ned” på jorden så skulle de ha varit brända efter återinträdet i jordatmosfären, precis på samma sätt som meteoriter blir. Det finns inga sådana exempel på månstenar och jag har sett ganska många, senast nu på två platser i Australien (Tidbinbilla och Sydney där de ställs ut).

Om en hemlig sond skulle ha plockat upp dem och sedan åkt tillbaka till jorden skulle den ha registrerats av ryssarna. Det går inte att skjuta upp en raket i hemlighet, än mindre att återvända till jorden utan att det registreras. Hur detta skulle ha gått till fick jag aldrig veta av Tomas.

Låt oss säga att allt spelades in i en studio på jorden. Hur kommer det sig då att kameramän, regissörer, ljustekniker och alla andra inblandade aldrig har skvallrat om detta? Och hur kommer det sig att ingen av de 750.000 personerna som var inblandade i månprogrammet pratade bredvid mun? Och hur får man 18 astronauter som varit på månen eller i bana kring den att ljuga år efter år efter år? Inte en enda person har trätt fram och ”erkänt” trots den debatt som varit de senaste tio åren.

Kanske finns det helt enkelt inget att skvallra om? Kanske är det så enkelt att människan faktiskt har varit på månen! Tvivlen känns riktigt tunna i ljuset av allt detta.

Ja, inte löste vi våra meningsskiljaktligheter i direktsändning. Vem hade trott det. Att diskutera med någon som förutsätter att Nasa ljuger i allt de säger är inte enkelt. Men det är ju helt klart att det finns många som tvivlar på att vi har landat på månen. Till och med välutbildade människor som Tomas Tillberg.

Hemma igen blev det lite jobb med Australienbilderna och några telefonsamtal till UFO-Sverigekompisar. Markus stack i väg och spelade golf medan Niklas mötte kamrater på nätet. Och så gick jag och Anneli ut och stagade upp vårt lilla äppelträd så att det ska växa lite rakare. Som vanligt är klockan sen när jag äntligen kan sätta punkt för dagen.