I dag var det så dags. Sista dagen som reporter på DN efter 33 och ett halvt år. Jag är visserligen anställd till den 23 september men i kväll gör jag mitt sista arbetspass. Och det värmde verkligen när chefredaktören själv, Peter Wolodarski, kom upp med en enorm blomsterkvast tillsammans med två av sina barn, för att tacka av mig. Detta trots att det blir en riktig avtackning den 14 september.
Min dag började annars vid 09 och jag satte mig vid datorn för att fixa lite mejl innan jag tog ner tvätten och sedan blev det tidig lunch i form av en Karins lasagne. Anneli är ju inte hemma så när jag skulle iväg fanns det ingen som kunde vinka av mig den här sista dagen. Men annars var den rutin:
Väntan vid bussen vid Grantoppsgränd och sedan 541:an till Välingby. Satt på min vanliga plats precis vid utgången i mitten av bussen och intog sedan min vanliga plats också på tunnelbanan, i första vagnen, längst fram till höger intill fönstret.
Man kan ha sådana vanor när man jobbar andra tider än rusningstider.
Vandrade genom Rålambshovsparken till Rålambsvägen 17, där jag en gång i februari 1990 gick in för att börja min första arbetsdag på DN, och vidare förbi för att istället för skrapan gå in i det lägre huset på nummer 15 där DN ligger sedan länge. Där drog jag passerkortet för sista gången (och första för dagen).
Vidare genom en öde entré och så drog jag kortet in genom snurrdörrarna till trapphuset, klev vidare till första våningen och en ny säkerhetsdörr och sedan ännu en sådan innan jag var inne på redaktionen.
Sedan blev det på många sätt en helt vanliga arbetskväll med flera Ukrainartiklar och så en intervju med Joakim Paasikivi. Jag ville gärna ringa honom en sista gång. Joakim har blivit något av en Anders Tegnell (som jag också intervjuade hur många gånger som helst) så nu ville jag säga hej då samtidigt som jag ville lyssna på hans kloka analyser av kriget.
Det blev några Ukrainaartiklar under kvällen, dessutom väldigt lästa vilket var roligt med tanke på att detta är det sista jag skriver. Det absolut sista jag skrev skulle bli en artikel om jakten på Nessie i Loch Ness under helgen. Kändes som en helt okej slutpunkt.
Fick förresten siffror från Lovisa som har koll på all statistik och hon kunde berätta att mina artiklar, och sådana jag skrivit ihop med andra, hade klickats på 101 miljoner gånger sedan mätningarna började i maj 2018. Exakta siffran var 101 339 182. Otroligt. Jag fick också andra siffror som visade att jag skrivit flest artiklar av alla på DN under de drygt 30 år man kunnat mäta.
Klockan 18.30 kom Marcus Sjölander som jobbade på it här på DN för att äta middag med mig. Vi vandrade över bron till Rosa drömmar där jag hade beställt var sin planka som var underbart god. Och nu har gänget på Rosa lärt sig att det krävs tjocka köttbitar för att det ska gå att göra dem blodiga.
Marcus och jag har haft mycket med varandra att göra och det var roligt att sitta ned och prata en stund. Och så fick jag chansen att tacka Rosa drömmar-gänget för alla år de har försett mig och Björn med suverän mat.
Framåt kvällen bjöd kvällsgänget på glassfika och då samlades vi allihop i sofforna en stund. Och vanligaste frågan under dagen var: Hur känns det? Och svaret: Konstigt. Bättre än så kan jag inte summera alla känslorna som rusar runt i kroppen just nu.
Sista DN.se-gänget som jag delade vår långa desk med blev Emilia Lindell, Hamilton Steiner, Gustav Olsson, Christian Ferrera och Mats Areskoug. Men många andra hörde av sig under kvällen och önskade mig lycka till. Det blev mycket värme och vänliga ord under kvällen. Och många som blev överraskade och inte hade hört att jag skulle sluta. Några som däremot visste det var Taxi Stockholms personal. För Gustav visade mig ett mess från en kamrat på Expressen som konstaterade att nu gick beskedet runt bland chaufförerna att ”ufo-Clas” gjorde sin sista dag.
Men så tog dagen slut. Och det blev jag och Mats som blev kvar allra sist som så många gånger tidigare. Mats är en fantastisk kollega och vän som jag kommer att fortsätta träffa också efter dagens avslut. Ett privilegium att få jobba med en sådan person. En riktig vän på alla sätt och vis.
Hem 01.00 med Roger som jag åkt mycket med genom åren. Nu hade jag bokat honom för den här avslutningsresan från DN. Vi hann prata en hel del längs vägen mot Skälby och sedan var det tack och hej men förhoppningsvis på återseende någon gång framöver.
Hemma låg Anneli och sov men en gullig lapp låg och väntade när jag klev in i hallen. Efter att ha packat upp mina pinaler var det dags för sängen 02.15. Där tog min DN-tid slut på riktigt.
