Fick några väl tydliga exempel på trafikens faror när vi åkte ned till Mariestad i går. Inte nog med att en kvinna hade råkat komma upp på fel sida av den nybyggda och illa skyltade dubbelfiliga vägen mellan Skultorp och Skövde (och omkommit vid en frontalkrock efter en stund), vi själv fick se två färska olyckor på Europavägen. Den första var mindre dramatisk. Här hade en Delicatolastbil och en svart Volvo krockat sedan den ene kört om den andre när två filer bara blev en och utrymmet plötsligt krympte dramatiskt. Ingen skadad men personbilen såg dyster ut.
Värre var det när vi närmade oss Örebro. Ambulans, polis och brandkår varnade med sina blåljus på långt håll ooch när vi närmade oss såg vi en långtradare som stod i skogen till höger om vägen i rakt motsatt riktning mot den vi – och alla andra – var på väg åt. Nerikes Allehanda
Först fattade ingen av oss hur i hela friden långtradaren hade lyckats snurra runt 180 grader men när vi långsamt passerade olycksplatsen gick det upp för oss att chauffören lyckats köra rakt över mittremsan, från motsatta körbanan, korsa mötande trafik, fortsätta över ett dike, genom viltstängslet och stanna i skogskanten.
Som genom ett under hade ingen person på väg mot Örebro träffats av den. Också chauffören klarade sig utan skador.
Frågan är vad man skulle göra om en åtskilliga ton tung långtradare, kanske i mörker, plötsligt kom farande rakt emot en över körbanan när man själv blåser fram i 120. Inte särskilt mycket om man har otur.
Livet är inget som man ska ta för givet. Det kände jag extra tydligt när jag bar urnan med pappas aska från kyrkan till graven på Skogskyrkogården i Mariestad. Några kilo urna och stoft är allt som finns kvar när en människas liv nått sitt slut. När vi stod vid graven tillsammans med mamma konstaterade vi att det inte var det stoft som jag sänkt ned i gropen som räknades utan vad pappa gjort och vilka minnen han gett oss som är kvar. Det gäller bara att tänka på det under tiden som livet flyter på. För man vet aldrig när det kan ta slut.