Solen försvann en stund i dag. Jag kan bara inte låta bli att gå ut och titta och fotografera när det är dags för solförmörkelse. När 1999-års totala förmörkelse syntes över östra och mellersta Europa satte jag familjen i bilen och åkte till Ungern. Dagarna före ringde jag SMHI bara för att få veta att moln var på väg in över södra Ungern och om vi ville se någon förmörkelse så var det bäst att åka till Rumänien.
Snabbtur till rumänska ambassaden för visum, full fart genom halva Rumänien och så framme bara trettio minuter innan totaliteten skulle börja. Där vi stod vi på ett majsfält norr om Bukarest, Anneli, Niklas, Markus och jag efter femton timmars nonstopresa genom greve Draculas Transylvanien. En melonförsäljare och en polis anslöt för att beskåda det fantastiska skådespelet. Vi bjöd på specialglasögon.
För inte mycket som naturen kan erbjuda går upp mot en total solförmörkelse. När stjärnorna plötsligt börjar lysa och själva solskivan lyser kolsvart med en flammande korona av ljus kring sig och stora röda eldsflammor som slår ut från randen av vår närmaste stjärna. Det är vackert så det gör ont. Och det går faktiskt inte att beskriva. Fyra minuter senare var det slut och vi satte oss i bilen för att åka tillbaka.
Dagens miniföreställning var också den en upplevelelse om än i det lilla formatet. Men att se solskivan försvinna, om än bara genom ett musbett, ger en särskild känsla av det ofattbara. Av hur storartat kosmos, vår jord och allt som finns omkring egentligen är. Sådana upplevelser kan man aldrig få för mycket av.