Pratade med Bosse Widfeldt, en av Sveriges främsta flyghistoriker i kväll. En mycket kunnig och dedikerad person som inte drar sig för att resa några mil när det gäller att gräva fram information om flygplan och deras besättningar. Ett sådant besök bar till Public Record Office i engelska Kew där det finns ett fullständigt Eldorado med information för den flyghistoriskt intresserade.
Här finns mängder av dokument från framför allt andra världskriget lagrade. Också mycket ufomaterial vilket en kollega till mig, Dr David Clarke, har dragit fram i ljuset. Men det som skakade mig under vårt samtal var när Bo Widfeldt berättade hur tyskarna under krigets slutskede utrustade Heinkel 111-plan med V1-bomber (som vägde två ton!) för att sedan skicka ut dessa på räder mot London.
Uppdraget var oerhört riskabelt. Särskilt som planen flög långsamt (cirka 400 km/tim) och måste gå på mycket låg höjd. Resultatet blev också stora förluster varvid tyskarna beslutade att istället låta de fem man starka bombplanen flyga nattetid och i svårast tänkbara väder, väder som ingen fiende skulle våga sig upp i. Det är inte svårt att förstå att förlusterna av människoliv fortsatte att vara mycket höga.
Anfallen genomfördes ofta i hård vind och många av planen kom snart ur kurs. Ett av dem störtade i Småland den 3 januari 1945 och samma natt störtade ytterligare åtta He 111:or och deras besättning. Det rörde sig om rena kamikazeuppdragen och jag kan bara föreställa mig hur det måste ha varit att ge sig av på nästa uppdrag sedan 45 av mina kamrater hade försvunnit några dagar tidigare.
Andra världskriget var ett oerhört grymt krig och fotfolk på båda sidor fick lida för det som Hitler startat. Platsen för det tyska planets krasch, en skog utanför Björköby inte långt från Vetlanda, är fortfarande beströdd av metalldelar även om de i dag, när UFO-Sveriges Håkan Fenander besökte platsen för en tid sedan, ligger en bit ned i jorden. Metalldetektorer krävs för att kunna hitta något.
Själva flygplansvraket förstördes redan 1945. Av besättningen hittade man aldrig ett spår.
