Jobba söndagar tillhör inte det man mest önskar sig av tillvaron. Då vill man helst vara med familjen och inte sitta framför datorn från 09 till 18.00. Enda fördelen är att det är få på jobbet en sådan dag, få arbetskamrater men också få chefer. Konstigt nog går det enklare och snabbare att jobba då och alla verkar vara lika överens om hur skönt det faktiskt kan vara att jobba helg heller under semestern när de flesta chefer tagit ut sina långa ledigheter.

Det är alltså lite tudelat det här med att gå till jobbet en söndag. Upp 07 för att passa bussen 07.40. Det går ju bara en i timmen på söndagar. Resultatet blir å andra sidan att man kommer först till jobbet. Ingen annan inom skotthåll på åtminstone tjugo minuter. En lucka som med fördel används för att skriva lite mejl och så.

Men det är det där med chefsbristen som intresserar mig. Under veckorna finns det gott om storchefer, halvchefer och semichefer som ska tycka till och säga sitt. Inte sällan kommer olika besked från olika personer. Eftersom jag jobbar med form och med journalistik så är tycke och smak något som står i högsätet. Begrepp som ”att så här brukar vi alltid göra” utgör en viktig del av vokabuläret. Eller ”så här brukar vi ALDRIG göra” för den delen.

Nu är guskelov de flesta, ja jag skulle säga alla, av de olika chefstyper som jag omger mig med vettiga och trevliga människor. Men det tål ändå att tänka på att den produkt man är med och ger ut kommer ut lika bra på sommaren som på hösten trots att det är tämligen tomt på beslutsfattar av högre rang under juni-augusti.

Alla jag känner som jobbar natt nämner just bristen på chefer som en av de viktigaste orsakerna till att man fortsätter med dessa inte alltid så roliga scheman. Det blir enklare och beslutsvägarna kortare och plötsligt känns arbetet vitalt och engagerande. Man själv blir en viktig del i något istället för bara en liten kugge. Plötsligt betyder den egna insatsen något.