Där satt vi då, fem tusen suktande själar varav 4 999 var där för att åka tidsmaskin arton år tillbaka i tiden, medan någon förvirrad tonåring kanske hade ramlat in av misstag. Zappa spelar Zappa skulle det bli och det blev det verkligen. Själv hade jag fått biljetten och sällskap (Stefan Roslund, kul att du hängde med!) i födelsedagspresent. En riktigt bra present för en nörd som haft FZ som ledstjärna genom livet.

”It’s been to long since Frank Zappa’s music was played in this town”, som Dweezil själv slog fast det redan från början. Japp, den 1 maj 1988, närmare bestämt. Och då var faktiskt Dweezil med själv i några låtar på slutet då han och pappa Zappa jagade gitarr mot varandra. Bilden här ovan knäppte jag då.

Hur var det nu då? Riktigt bra faktiskt även om Napoleon Murphy Brock kunde ha skuttat omkring lite mindre. Annars skötte han sång, sax och flöjt med den äran och när man väl fick ordningen på sångmixen, som var way to low, lät det bra.

Nu fick vi vänta lite på bandet. Men väntan var långt ifrån någon transportsträcka eftersom vi fick avnjuta FZ själv i en halvtimma i en inspelning från någon amerikansk klubb omkring 1974 där bandet körde Montana och Dupree’s Paradise. Tro mig, publiken på Hovet applåderade som om mästaren själv fortfarande varit i livet och stått på scenen framför oss.

Sedan kom unge Zappa (men det blev bara Dweezil, var Ahmed rymt fick vi aldrig klart för oss) och han visade sig vara en ödmjuk och trevlig kille som hyllade publiken för dess kunnande men trots några försök (mest på skoj) inte lyckades övertyga oss om att han ärvt sin pappas fingerkoder till bandet. Sedan körde han FZ-låtar i drygt en timme, bland annat (kan ha missat någon) Hungry Freaks, Daddy, Let’s Make the Water Turn Black, Florentine Pogen, Pygmy Twylite, Idiot Bastard’s Son, Cheepnis, Don't Eat the Yellow Snow+Saint Alphonso’s Pancake Breakfast och Inca Roads före paus.

Efter en bensträckare körde Terry Bozzio skiten ur en extatisk publik med fem minuters I'm So Cute och Trying To Grow a Chin i ett sanslöst halvpunk och trumös som fick oss att lyfta. Sedan blev det City of Tiny Lites, I Promise Not To Come In Your Mouth och så Black Page då Steve Vai under stora applåder äntrade scenen för att sedan stanna konserten ut. Peaches en Regalia, Montana, Village of the Sun, Zombie Woof och Sofa # 1 avslutade den andra timmen. Slut!? Inget publiken gillade men Dweezil förklarade rakt på sak ”at least on paper” och sedan ropade vi in gänget för två långa extranummer Camarillo Brillo och Trouble Every Day.

Och så glömde jag Punky's Whips påminner kollega Nic. Just det. En låt som väl fyller sin plats på scenen.

Steve, Terry och Napoleon verkade ha kul tillsammans och när hela gänget radade upp sig efteråt var det många kramar.

Och jag kan heller inte klaga. Det var rikitgt kul att gå på Zappakonsert igen efter så många år. Mycket nostalgi – japp. Men vadå? Och bilden här nedan då? Tagen 1978 under någon konsert jag inte riktigt har koll. Henrik Götvall, Olle Schön, Per Henriksson, Leif Karlsson, Kjell Eriksson och Curt Dahl.