Det är bara att inse att sommaren är här och att våren blivit ifrånåkt för länge sedan. Ungefär samma tempo som vi var vana vid under våra år i Luleå där våren kunde passera över en eftermiddag om man inte höll uppsikt.

Grabbarna har väl inte helt fattat galoppen ännu. Datorn drar fortfarande och trots att vi sedan någon månad har begränsat spelandet så finns det alltid något att göra framför burken. Markus, på bilden ovan, visar hur kul det är att vara inne när det är plus 22 grader klockan 18 på kvällen medan Niklas för visa på hur kul det faktiskt kan vara ute när solen fortfarande värmer.

Mätt och nöjd sitter jag annars och funderar på hur det är möjligt att vilja bli lufterian. Har precis intervjuat en före detta sådan som alltså levde enbart på den kosmiska energin som sägs strömma in i våra kroppar – förutsatt att vi har slagit på rätt kundaliniknapp. Själv skulle jag inte vilja vara utan livets goda även om lufterianerna verkar leva ett billigt liv. Nej, det är nog ingenting som jag kommer att satsa på.

Min världsbild kan inte riktigt ta emot lufterianernas glada budskap. Kanske är mina tvivel för starka. Kanske längtar jag helt enkel lite för mycket efter hamburgare och en god pilsner för att kunna fokusera på mitt inre ego. Kanske är jag helt enkelt lite för hungrig.

Dags för att gratta en UFO-Sverigemedarbetare igen, vilket känns riktigt kul. Pelle Persson har äntligen fått fast jobb efter långeliga tider i vikariesvängen. Grattis, Pelle!

Till sist. Hela familjen samlade sig i soffan för tre timmars jätteapamöte med ”King Kong” efter maten. Måste erkänna att jag hade rätt stora förväntningar med tanke på vad Peter Jackson gjorde med ”Sagan om ringen”. Men oj vad jag missbedömde honom! Här har han haft alldeles för mycket slantar att hålla ordning på och nästan hela sekvensen ute på Skelettön var rena B-filmsparodin. Alla dinosar och jättelarver och spindlar och fladdermöss och annat som någon dragit upp i en kopieringsmaskin blev helt enkelt för mycket. Till slut satt vi och skrattade åt eländet. Pinsamt.

Himla synd kan man tycka särskilt som det började så bra. Infödingarna var precis så zombionda som man kunde önska sig och då trodde vi nog att det här kunde bli riktigt spännande. Men all magi försvann och det blev bara apskit av alltihop.