Det blev en fin och rörande begravningsakt i Marcuskyrkan i Björkhagen när vi tog farväl av Andreas och Evas lilla son Johannes. Johannes hann aldrig komma ut till denna världen utan dog i mammas mage den 29 april. En större sorg kan man nog inte tänka sig och för alla som har egna barn är det lätt att förstå den förtvivlan som en sådan obegriplig händelse skapar.

Men allting måste gå vidare men nu med Johannes i minnet och de oundvikliga tankar som alltid kommer att kretsa kring honom. Vad hade det kunnat bli av honom? Vilka händelser kommer nu aldrig att inträffa bara för att han inte fick fortsätta att finnas?

En enda människa påverkar så oerhört mycket. Allt vi gör och säger har en betydelse och tar som tänderna i ett kugghjul i andra människors liv, ibland nästan utan att det märks, andra gånger påtagligt och utan återvändo. Just nu föds andra barn som skulle ha lärt känna Johannes, kanske blivit hans skolkamrater, kompisar i fotbollslaget och bästa vän. Dessa barn kommer att få klara sig utan honom och hitta andra kugghjul att rullas mot. Utan honom förändras plötsligt förutsättningarna.

Tankarna blir många när ett barn dör. Inte minst på våra egna korta liv som vi inte alltid tar så väl hand om. Slösar bort framför teven eller missbrukar genom att vara dumma eller egoistiska. Det finns alltid tid att ändra på sådant. Tid att förstå att vi alla är unika och med enorma möjligheter inom oss. Tid att bry oss om varandra och att vara de positiva människor vi alla egentligen är.

Detta fick mig Johannes att tänka på i dag när han låg i sin lilla vita kista omgiven av blommor. På så sätt har han berört också mitt liv utan att jag fick chansen att träffa honom.