I dag har jag spelat badminton i två minuter.
Sedan vrickade Stefan foten.
Fick agera sjuksyster med foten i högläge och sedan klämde jag åt ordentligt runt vristen. Det hjälper foten att återhämta sig snabbare men något mer spel blev det givetvis inte.
Eftersom vi inte ens hade hunnit ta något poäng ännu så fick vi pengarna tillbaka men jag hoppade in i duschen i alla fall. Något ska man ju ha efter en hård match.

På vägen hem kändes det lite tomt. Eller snarare fullt. Kroppen var full av oförlöst energi som jag hade tänkt springa bort med hjälp av Stefan. Så medan jag satt där och funderade så bestämde jag mig för något jag inte har gjort på femton år. Att ge mig ut och springa.

Så vad gör man? Jag tog Markus och Niklas och stoppade in dem i bilen och sedan körde vi till närmaste elljusspår. Utan sparring förstod jag att det knappast skulle bli så kul. 2,5 kilometer i backig terräng låg framför oss. Låter det lite? Försök själva efter femton års uppehåll så får ni se.

Jag tog mig runt springande mesta tiden, gående i en del av de värsta uppförsbackarna och förlorade slutligen spurten in mot bilen mot Markus. Niklas hade krossat oss fullständigt för länge sedan och tyckte att allt gick alldeles för långsamt. Till hans fördel ska sägas att han aldrig gjorde narr av mig.

Jag klarar lätt att köra en hård badmintonmatch i tre set över en timme. Men att springa några kilometer i kuperad terräng är sannerligen något helt annat. En del kan jag skylla på mina astmatiska lungor och sommarens lata uppehåll på några veckor från allt idrottande. Men det var något som gjorde benen till cement redan efter den första hårdbromsade nedförslöpan. En cementklump som förföljde mig spåret runt.

Niklas däremot han flög runt på lätta ben och hade velat springa ett varv till om det inte hade varit för oss. Faktum är att jag nog bör ge mig ut på en ny runda inom en inte alltför avlägsen framtid.

Annars har jag suttit vid datorn och skrivit om hemliga sällskap hela dagen. Och det är ju mest där jag sitter sedan första april. Något som ju inte direkt bidrar till att hålla cementen borta från benen.