Dagsarkiv: 11 augusti 2006

Sommar

Bild
Så var det dags för mitt sommarprat. Och för er som inte kan höra Radio Skaraborg så kan ni läsa mitt manus här nedan. Dessutom står det vilka låtar jag spelar och hur långa de är. Nu ska ett sådant här manus inte läsas utan lyssnas till. Mycket går förlorat, nyanserna försvinner och det hela blir rätt platt och tomt. Så varför inte lyssna istället. För det går att göra på nätet – efter programmet. Klicka HÄR och lyssna!
Bilden ovan tog jag i kväll när jag var ute på perseidjakt vid Gjörvelns slott. Såg en jättefin meteor direkt när jag kom vid 22 men fick den aldrig på bild. Bilden ovan föreställer ett flygplan med Cassiopeja och Perseus som bakgrund.

Hej, jag heter Clas Svahn och är dagens sommarvärd. Mitt program kommer att handla om nyfikenhet, minnen och människors möten med det okända. Och givetvis Frank Zappa. Till vardags är jag journalist, författare och ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige. Du kan höra mig i Radio Skaraborg efter nyheterna klockan sju med repris efter klockan tre i eftermiddag.

1. Barndomens platser har en speciell magi. Som vinden på Viktoriagatan i Mariestad där jag var övertygad om att ett hemskt spöke bodde under nocken. Men det var också en vind fylld av värme från solen då jag satt på golvet med en bok framför mig.
2. Bakgården på Borgmästaregatan dit vi sedan flyttade. En bakgård där fönstret mot rymden öppnades för en tolvåring. Jag kunde stå där i timmar med mitt enkla teleskop eller spanande med blotta ögat ut från vår lilla planet mot kosmiska öar många ljusår bort. Kanske förstod jag redan då att den som tror att vi människor vet nästan allt, helt enkelt inte har ställt de rätta frågorna.
3. Trots att jag sedan länge lämnat Mariestad för Luleå och sedan Stockholm så står en del av mig där och tittar ännu i dag, med huvudet i himlen och fötterna tryggt placerade i den skaraborgska myllan. Längs resans gång har jag liksom alla människor ställts inför frågor som verkar trotsa alla svar.
4. Och det är just jakten på svaren som gör oss till människor. Nyfikenheten, viljan att veta mera. Och ödmjukheten när vi förstår att vi just inte kan förstå. Utsikten mot rymden blir samtidigt en resa inåt. En resa där nuets hets och upptagenhet blandas med minnenas lugn och glädje. Den som finner ro under stjärnorna får också tid att upptäcka sig själv. Och man inser att det är minnena som bildar den fond som ger nuet färg och djup. Utan erfarenheter är vi oskrivna blad. Och vi blir betydligt sämre på att ställa frågor.
5. Vi föds alla nyfikna. Min nyfikenhet tillfredsställdes av två underbara föräldrar som gav mig böcker så att jag kunde ställa nya frågor. Men med tiden ställer vi allt färre frågor. Det är synd. För jorden är en intressant plats att leva på.
6. Om det här programmet har en röd tråd så är det att aldrig sluta vara nyfiken. Att förstå att världen är full av möjligheter och sådant som vi inte har en aning om. Att låta oss överraskas. Livet är ett underbart mysterium som vi alla kan göra vårt bästa för att utforska.
7. Frank Zappa lämnade oss redan 1993, alldeles för tidigt. Men hans musik lever som i ”Can’t afford no shoes” från albumet ”One Size Fits All” inspelat i nådens år 1975.

MUSIK FZ Can´t afford no shoes (One Size Fits All) 2.38

8. Jag har alltid dragits till sådant som tangerar det otänkbara. Till upplevelser, berättelser, fakta och fenomen där svaret kan tyckas svårt att se. Det vi redan vet känns inte lika spännande som det vi fortfarande söker svaren på. I skolan läste jag naturvetenskap samtidigt som jag undersökte rapporter om ufofenomen. Det gällde att veta vad man pratade om, att stå stadigt på marken, samtidigt som det okända knackade på dörren.
9. 1974 startade jag föreningen UFO-Mariestad tillsammans med några likasinnade och snart var vi med pappas hjälp på väg ut i det skaraborgska landskapet för att intervjua och undersöka. Våra träffar höll vi i en källarlokal under slöjdsalen vid Kvarnskolan. Där diskuterade vi allt från spöken till ufo och astronomi. Men det var mötena med de som hade sett, de som hade upplevt, som fångade oss.
10. Utanför Tidavad mötte jag Dagny som tidigt en morgon hade sett en aluminiumblänkande kula, stadigt på två ben, stå i ett hörn av hagen. När kulan lyfte hämtade hon sin man som i sin tur hämtade sitt gevär. För de där ryssarna visste man ju aldrig var man hade på den tiden.
11. I Bogen i Värmland träffade jag Gotthard som sett två tomtar vandra på ängen innan de klättrade över gärdsgården och korsade vägen för att försvinna in i skogen.
12. I Sahavaara i Tornedalen pratade jag med Bruno som en vinterkväll sett två pojkar komma gående på vägen mot honom när de plötsligt hoppade upp i en snusdoseliknande farkost som sedan lyfte och flög in mot Finland.
13. För alla tre var mötena lika verkliga som hade de mött en granne eller druckit en kopp kaffe. För oss som lyssnat till deras berättelser samlar sig frågorna. Verkligheten kan se ut på många olika sätt.
14. Med tiden har jag förstått att mycket – ja nästan allt – kan förklaras och att vi människor är långt ifrån felfria. Men jag har också träffat dem som sett det som inte går att se. Jaktpiloter som blivit ifrånåkta av märkliga objekt, fiskare som stått tjugo meter från farkoster som verkat trotsa alla lagar, bönder som sett cigarrformade föremål störta i sjöar framför sig.
15. I dag är jag ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige och har med åren lyssnat till flera tusen människors möten med det ofattbara. Varje år rapporterar ytterligare 300 svenskar om märkliga fenomen på himlen. Deras berättelser antyder att vår värld inte bara består av det vi kan läsa om i skolans läroböcker.
16. Vår värld innehåller mycket som vi ännu inte kan förstå. Och här finns många märkliga människor. Som den man som tände eld på kasinot i Montreux i december 1971 under en konsert med Frank Zappa and the Mothers. Från sitt hotell på andra sidan Genevesjön kunde Deep Purples bandmedlemmar se hur röken från den brinnande konserthallen ringlade ut över vattnet. Så föddes en klassisk rocklåt.

MUSIK Deep Purple: ”Smoke on the Water” (Machine Head) 5.43 Tonas efter 3.05.

17. Musiken är ett av livets stora mysterier. Den påverkar oss på ett sätt som vi ibland inte kan styra. Själv är jag fastcementerad i 70-talet. Hur jag än försöker lyckas jag inte ta mig därifrån. Då mötte jag musiken på allvar en sen kväll 1973 i ett nedsläckt pojkrum hemma hos Per. Frank Zappas ”Over Nite Sensation” hade precis kommit ut och vi låg båda som förhäxade och bara lyssnade. Om och om igen.
18. Till min stora lycka hade jag kamrater med bättre musiksmak än jag själv och det var genom dem som jag mötte band som Mothers of Invention, Gong, Weather Report, Gentle Giant och Pink Floyd. För att bara nämna några. Det var en tid då musikerna ville säga något och inte bara underhålla. Den svenska proggmusiken fick vårt lilla kamratgäng att ta tåget upp till Vaxholm för att själva botanisera bland Musiknätets lager av Risken Finns-, Blå Tåget- och Hoola bandoola-skivor.
19. Men mest av allt handlade det om Frank Zappa. Hans samhällskritiska och politiskt inkorrekta texter lärde oss att inte följa strömmen, att våga tycka annorlunda och att stå för sina åsikter. Vi åkte alltid på hans konserter när han kom till Göteborg och själv kunde jag ofta stå längst fram, precis under scenkanten, och fotografera.
20. Den gode Frank var en artist som visste vad han ville och som fick oss som lyssnade att växa och känna oss delaktiga.
21. Musiken, och då inte bara Frank Zappas, var helig. Vi kunde sitta hela kvällar och bara lyssna. Svensktopp, Abba och populärmusik tyckte vi genuint illa om.
22. Jag tror att åren i mitten av 70-talet inte bara formade min musiksmak utan att musiken formade också mig. Här skulle hjärnan, lika mycket som kroppen, få en stunds underhållning.
23. För några år sedan intervjuade jag en israelisk forskare som hade kommit underfund med att musik och bilkörning inte går ihop. Den som spelar musik i bilen kör oftare mot rött ljus än den som har det tyst omkring sig. Tung techno var värst. Ballader inte lika farliga. Också en svensk undersökning visade att en distraherad hjärna inte är något bra sällskap i bilen. Favoritlåtar och låtar man retar sig på gör att man gasar på lite extra. Säkrast verkar vara att stanna hemma på parkeringsplatsen och lyssna på något okänt garageband.
24. En låt som alltså bör bannlysas från bilstereon är Frank Zappas ”Camarillo Brillo” från ”Over Nite Sensation”. Den var en av låtarna som överraskade oss. Då var vi femton år men musiken den håller fortfarande. Man kan förstå att de konservativa krafterna i USA inget hellre ville än att tysta honom. Och visst svänger det!

MUSIK FZ Camarillo Brillo (Over Night Sensation) 3.59

——————————NYHETER——————————

25. Ni lyssnar till Clas Svahn som är dagens sommarvärd i Radio Skaraborg. Sedan mer än femton år arbetar jag som journalist på Dagens Nyheter. Men det var de första åren på Mariestads-Tidningen som lärde mig yrket. Här, på den lilla landsortstidningen, fick jag fotografera, skriva, redigera, framkalla, kopiera och ta hand om studiebesök. Och det var här som jag lärde mig att det aldrig är för sent och att vi människor är det största mysteriet av alla.
26. Ett av mina allra första uppdrag, jag tror att det var mitt andra, var att fotografera en fotbollsmatch i Skultorp. Tillsammans med sportreportern Kjell Emanuelsson skulle jag köra de fyra milen för att se matchen mellan Skultorp och Mariestads Bollklubb. Vad jag då inte visste var att Keeper, som han kallades, var alkoholist – och vad skulle jag, tjugo år och nybliven journalist, säga när han frågade om det var okej att dricka lite eau-de-vie och någon öl under resan dit.
27. När jag parkerade bilen var halva flaskan tom liksom någon av ölburkarna. Sedan började matchen. Keeper gick och ställde sig vid ena långsidan och själv traskade jag iväg mot Skultorps mål. Jag var ny och hade glatt ljugit om att jag mycket väl kunde hantera avancerade systemkameror. Det kunde jag inte.
28. Efter en kvart hade jag lyckats trassla till filmen i kameran och strax före paus smög jag in i domarnas dusch och stängde dörren om mig. Där var det mörkt och jag kunde öppna kameran för att försöka få ordning på trasslet. Givetvis öppnades dörren och en av domarna tittade in. Han stängde fort, men filmen var förstörd och jag har ofta undrat vad han egentligen trodde att jag hade för mig där jag satt på huk under duschen i det kolsvarta rummet.
29. Andra halvlek gick heller inget vidare. De bilder som till slut hamnade i tidningen var suddiga och felexponerade och jag minns att jag skämdes när jag såg dem nästa dag.
30. För Keeper var några dåliga foton inget större problem. Med tiden blev det många flaskor och Keeper skötte sitt jobb allt sämre. Han ljög som alkoholister gör och blev allt mer inåtvänd. Jobbet upptog all hans vakna tid. Liksom spriten. Jag kan ärligt säga att vi inte var många som trodde att han skulle överleva särskilt länge.
31. I dag dricker Keeper inte en droppe sedan många år. Han skriver böcker och är en omtyckt kolumnist på Arvika Nyheter. Varje år guidar han resor till svenskbygdernas USA och deltar i bygdearrangemang på hemmaplan. Vägen från flaskan gick via kärleken och en vilja att erkänna sitt problem.
32. Och att våga erkänna sina fel och brister är inte alla förunnat.
33. När Blå Tåget från 1974 sjunger om ett hårdare Sverige och om att inte ge upp så tänker jag på Keeper. Om han klarade att ta bort pistolen från tinningen så finns det hopp för alla.

MUSIK Blå tåget Nya vantarna (Slow Fox) 3.01

34. Böcker är en viktig del av mitt liv. Nästan åtta tusen trängs hemma i hyllorna. Nästan alla är faktaböcker om de ämnen som upptar min vakna tid. För att kunna upptäcka världen skadar det inte att läsa vad andra skriver, andra som redan upptäckt åtminstone delar av den.
35. Mitt eget läsande började med Kalle Anka. Helst vid matbordet till mammas stora sorg. De första böckerna läste mormor för mig, sittande i en stol medan jag själv låg på sängen intill och skapade egna bilder. Så lyssnade jag till Enid Blytons Fem-böcker från ”Fem söker en skatt” till ”Fem tillsammans igen” medan jag långsamt pillade sönder en väggbonad som hängde intill sängen. Mormor sa aldrig något om den saken.
36. Kalle och Fem-böckerna. Knappst någon kvalitetsstart kan man tycka. Men det är inte alltid vad man läser utan ATT man läser som är det viktiga.
37. Genom författare som Eugen Semitjov, Peter Nilson och Rolf Edberg lärde jag mig hur viktigt det var att fånga sin läsare med närvaro, språkrikedom och ren poesi mitt i allt kunnandet.
38. Jag läser för att lära, för att försöka förstå hur världen egentligen fungerar. Och för att låta mig inspireras.
39. Det var givetvis oundvikligt att jag också själv skulle börja skriva. Självklart skriver jag om fenomen av alla de slag, inte bara ufo utan om spöken, gråtande statyer, regn av grodor, ruskiga förbannelser och annat med rötterna i det vi ofta kallar för det paranormala. Men som egentligen handlar om hur vår värld och vi själva är beskaffade.
40. Naturens egna fenomen fascinerar mig nog allra mest. Med tiden har jag kommit att samla på dem och snart ska också de bli en bok. Skaraborg har haft sin beskärda del. För några år sedan stod jag utanför Alf Brage och hans sambo Verna Anderssons hus i Röset nära Varnhem. Här hade de båda upplevt något som ännu trotsar förklaring.
41. Händelsen inträffade en kylig sensommarkväll 1980 då de båda var på väg hem. Några tiotal meter från huset går de plötsligt in i en varm ström av luft och sedan in i ytterligare en. När de ställer sig mellan luftströmmarna känner de kvällskylan mot sina kroppar medan deras utsträckta händer blåses svidande varma som från två starka hårtorkar. Som stängs av och sätts på. Men framför dem ligger bara ett öde fält. Skogen syns ett par hundra meter bort. Med jämna mellanrum fortsätter den heta vinden att stängas av bara för att åter slås på en stund senare. I två tunna, heta stråk blåser den. Efter trettio minuter tröttnar Alf och Verna och fortsätter hem.
42. Naturen har många överraskningar. En del, bara märkliga – andra våldsamma och farliga. Jag ska berätta om två vitt skilda efter nästa skiva.
43. Jag kan naturligtvis inte låta bli att spela Nationalteaterns ”Livet är en fest” från 1974 som fick oss att skrålande sjunga med. För visst var livet en fest när vi nyss hade fyllt sexton och hela livet låg framför oss.

MUSIK Nationalteatern Livet är en fest (Livet är en fest) 4.16

44. Vår värld vilar på många hemligheter. I havsdjupen lever varelser som ingen människa har sett. För bara några år sedan togs den första bilden av en jättebläckfisk, så stor att vi tidigare avfärdat den som skepparhistorier. I Nya Guineas djungler har forskare hittat en tidigare okänd Edens lustgård med en rikedom av okända arter som kommer att ta år att undersöka. I Kongo rapporteras om ny jätteapa som, två meter lång, kommit rusande mot en förskrämd forskare.
45. Jordbävningar, tsunamier, orkaner, skyfall och vulkanutbrott visar också att vi inte vet så mycket om Moder Jord som vi skulle behöva. För vid sidan av människornas märkliga möten med det okända är mötet med naturen den kraftfullasta upplevelse man kan tänka sig.
46. I maj 1980 befann jag mig i nordvästra USA tillsammans med fotografen Stefan Svensson då den slumrande vulkanen Mt St Helens exploderade i ett utbrott som tog 74 människors liv. Trots att hela området består av vulkaner hade ingen trott att den stora smällen skulle komma. Berget hade varit tyst sedan 1921 och inte haft ett utbrott sedan 1857.
47. En oändlig tid för en människa. En sekund för en sovande vulkan.
48. Några dagar efter utbrottet flög vi i ett litet privatplan in mot den ännu rykande vulkanen. Från säkert avstånd begärde piloten tillstånd att gå över den avspärrade zonen och snart var vi på väg in över det som några dagar tidigare varit toppen på ett nästan 3.000 meter högt berg. Under oss var landskapet overkligt.
49. Kilometer efter kilometer av skog som likt pälsen på ett stort rovdjur låg pressad mot marken. Den tidigare så livliga Toutlefloden var en bred fåra av stelnad lera. Några olyckliga bilister hade fångats på vägarna intill.
50. Själva kratern med sin sylvassa kant dolde en grönglimrande formation av stelnad lava som några dagar senare skulle explodera som en kork ur en champagneflaska. Kraften i det ursprungliga utbrottet var lika stor som om man skulle ha sprängt 27.000 atombomber.
51. Nitton år senare står jag med min familj vid ett majsfält utanför Bukarest och ser solen försvinna. Eldsflammor, kanske hundra gånger större än jorden, slår röda upp från dess kant och en lövtunn solfjäder av het gas lyser som en gloria ut i det mörka dagsljuset. För några få minuter har solen förmörkats av månen som overkligt långsamt glidit framför den stjärna som är förutsättningen för allt liv på jorden. Vi känner temperaturen sjunka, det blir kyligt, och jag tar av mig skyddsglasögonen och bara njuter.
52. Människans krafter kan ännu inte mäta sig med naturens. När naturen låter oss ta del av sina skådespel kan vi bara njuta eller förfäras.
53. Bruce Springsteen är en av rockens naturkrafter och i min dagbok från den 3 maj 1981 är jag lyrisk efter konserten i Göteborg. ”Bästa jag hört” står det kort, och koncist. Låt oss lyssna till ”The Boss” i ”Thunder Road” från 1975.

MUSIK Bruce Springsteen Thunder Road (Born to Run) 4.49

54. Många år efter det att jag lämnat min trygga bakgård så står jag på en bergstopp i Anderna, mer än två kilometer över den snustorra Atacamaöknen. Stjärnhimlen är bedövande. Jag tvingas böja mig och titta mellan mina egna ben för att få en rätsida på allt. På andra sidan jorden är inget som man lärt sig. Här ligger världens största öga mot rymden. Ett öga som genom tre jätteteleskop samlar ljus så avlägset att vi kan ana universums allra första tid.
55. Mina tankar vandrar mellan början och slutet. Någonstans i dess mitt befinner oss vi människor. Våra egna liv kan tyckas försvinnande korta men kan fyllas av glädje och upptäckter om vi själva låter bli att sätta allt för snäva gränser.
56. Nu sitter jag hemma och skriver böcker. Den första april fick jag mitt friår beviljat och nu är jag min egen arbetsgivare. I kväll ska jag gå ut på vår bakgård tillsammans med min familj och njuta av sommarens stora stjärnfallsregn, lätt stört av en måne i sydost. Ett kosmiskt skådespel som låter oss ana en första antydan av höst när gruskorn från solsystemets födelse brinner upp i atmosfären många mil ovanför våra huvuden.
57. Och de brinner bara för oss.
58. Den sommar som är på väg att ta slut bär med sig sina minnen in i vintern på samma sätt som vi bär med oss våra genom livet. Det vi upplever under vår tid på jorden fyller våra liv.
59. Mörkret har redan börjat smyga sig på. Och med det de gnistrande stjärnorna. När Pink Floyd till sist sjunger om tidens gång så är det en uppmaning till oss alla att ta vara på vår stund här. Njut, och skjut inte upp allt till morgondagen. Världen är fantastisk och du och jag och alla andra måste lära oss att se allt det underbara.
60. Det finns mycket kvar att upptäcka.
61. Tack för mig.

MUSIK Pink Floyd ”Time” (Dark side of the moon) Tona efter 5.50

——————————SLUT——————————

Loading